28 oktober, 2014
by Juliaresan
2 Comments

Sorg

Sorg är något som präglat mitt liv i så många år nu. Jag har varit med om sorg tidigare men den här sorgen efter Julia är som ett stort svart hål. Föreställ er en ring där det här svarta hålet är i mitten.

Det hålet började växa för ungefär fyra år sedan, när den första sorgen kom. Sorgen över att Julia hade fått cancer, det tunga beskedet som vi skulle försöka vända till något mera positivt och ändå försöka hitta de små ljusglimtarna i vardagen. Det skulle finnas en lösning, det skulle finnas hopp. Även om allt kändes hopplöst där och då så skulle vi hitta hoppet igen och allt skulle gå bra. ”Det kommer gå bra, det får inte göra annat än att gå bra.”  Den meningen ekade i huvudet på mig konstant första tiden- det. kommer. gå. bra.

Att leva med en anhörig som får cancer är allt annat än lätt. Att kastas in i den världen vi gjorde fanns inte ens i min vildaste fantasi. Jag hade målat upp en bild när Julia skulle få cellgifter, hon skulle tappa håret, hon skulle må dåligt. Allt det vet man liksom redan om och kan ”förbereda sig.” Tror man. När man sedan facear verkligheten och får se alla dessa barn springa runt utan hår och med droppställning blir det en helt annan sak. När du får höra om att den där lilla pojken inte kommer att komma tillbaka och ditt hjärta fylldes med så mycket hopp och glädje. För att i nästa stund slitas ut och slängas i marken när du får reda på att den lilla pojken inte alls blivit frisk, tvärtom. Cancern har avslutat hans liv. Som så många andra människor som behandlades tillsammans med Julia.

Man stängde in sig på sitt rum där på avdelning barn 3 i Umeå. Någonstans där fanns det ändå en form av trygghet. I det rummet där Julia är tillsammans med oss kan inget mera ont hända, det kommer bli bra här. I vårt fall kommer det bli bra, vi kommer vara dem som står och berättar om hur Julia besegrade kampen mot cancern och vi kommer att vara tillsammans resten av livet.

Det går inte en enda dag utan att jag önskar att jag fick vara där igen. Det är så egoistiskt att tänka så med tanke på att Julia var sjuk, men hon fanns. Hon var här med mig och alla våra drömmar levde fortfarande. Den som säger att drömmarna inte dör när en person dör ljuger, det gör dem visst det. Jag kan åka ut på min och Julias drömresor eller uppleva allt det vi ville uppleva tillsammans och det SKA jag. Men det är inte samma sak, det är långt ifrån samma sak.

Att vi i Juliaresan åkte till Sicilien och upplevde det är så långt ifrån samma sak som att alla vi i Fantastic five skulle åkt. Det går inte ens att jämföra. Oavsett vad vi än gör kommer vi för alltid att vara en människa kort. En av de mest betydelsefulla människorna i mitt liv.

För att komma tillbaka till det här hålet så blev det större och större ju längre tiden gick. Ovissheten, maktlösheten, hjälplösheten är några få faktorer som gjorde att detta hål växte sig större och starkare. Det gick nästan inte att hålla sig ifrån det längre, vissa dagar låg det så nära och man var så otroligt rädd att trilla ner. Gud vet vad som skulle finnas i den där mörka avgrunden.

 

Dagarna gick och det svarta började någonstans hitta en bättre form. Det gick liksom att leva med den och förhålla sig till den på ett helt annat sätt. Det började kännas lite bra faktiskt, även fast saker inte gått i helt rätt riktning så kändes det som att det var NU det skulle vända. Den där vårkanten 2011, då livet äntligen skulle vända till det bättre igen och då vi alla kunde börja tänka på framtiden. Våga tänka längre än fram till imorgon, kanske till och med våga planera in något?
Allt det där svarta lättade lite, det fanns ändå kvar där för att ständigt påminna en men det blev lättare. Fram till den dagen, den dagen då beskedet kom att cancern var tillbaka. En spridning, ett återfall? Vart? I lungorna, fanns det på några flera ställen? Vad gör man åt det? Hur ordnar man det? Börjar vi med cellgifter igen, går det att stråla? Operera? GÖR NÅGOT. AGERA!!! Vad kan vi göra? Finns det vård någon annan stans? HUR LÄNGE MÅSTE VI VÄNTA? NÄR ska vi börja med nästa behandling?

Allt börjar om och för några sekunder så slukar allt det här svarta dig fullständigt. Det finns en liten glipa du kan använda dig av för att försöka andas och förstå vad det är som har hänt. Sedan tar du i med all din kraft för att skjuta ifrån dig det här svarta igen. Det ska inte få ta dig, inte en chans. Det finns inte tid, vi måste börja om igen och göra det med all kraft vi har kvar. All den kraft vi hann samla på oss under den korta tiden då saker och ting började lätta. All den kraften får vi använda nu igen.

Det börjas om, alla kämpar. Dåliga värden, hur blir det med behandlingen? Blir det någon behandling? Vet någon ens hur man ska göra? Ingen? Men om inte ni läkare vet VEM ska då veta? Vart ska vi fortsätta söka efter vård, vem ska vi vända oss till? DET MÅSTE FINNAS NÅGON. Vart är den där någon nu när vi behöver den? Och varför väntar vi bara, varför händer det ingenting? Varför känns det som att allt står stilla? Varför känns det som att Julia blir sämre för varje dag som går?

Vatten i lungorna igen, det börjar bli vardagsmat. Jag pratar med Julia som känner sig bekväm med att veta när det är vatten i lungorna för då är det inte lika obehagligt att inte kunna andas ordentligt. Man vet vad det sitter i. Världens starkaste, vi fortsätter. Väntan håller på ta kål på oss och varenda dag är en kamp mot allt det där svarta som sakta men säkert börjar äta upp den där ytan du har kvar. Bit för bit.

 

Nästa besked kommer. Det finns inget vi kan göra. Det finns inget botemedel. Vi har försökt med allt, det går inte. Vi är så ledsna.

Det där svarta fullständigt dränker dig. Du kan inte andas och du vet knappt vart du ska vända dig. Men det är inte du som precis fått reda på att ditt liv snart ska avslutas, det är en person du älskar mer än någonting annat och som du vägrar låta det här hända för. Du kavlar upp armarna igen, du skiter fullständigt i vad någon läkare säger för det behöver inte alls vara så. Bara för att några läkare i Sverige säger det betyder det inte att det är så över hela världen. Den där avgrunden får vänta, vi ska inte dit. Vi ska inte dit. Vi fortsätter, ge inte upp. Det finns något, vi letar vidare. Vi kämpar, du kämpar, alla kämpar. Ingen kämpar som du och ingen har någonsin kämpat som dig tidigare, det här gäller för alla andra men det gäller inte för oss. Inte för dig, det finns ingen någonsin som kämpat mot cancer såsom du har gjort. Ingen.

Alla letar, alla fortsätter kämpa på. Livet tar inte slut här, livet ska inte ta slut här.

 

När man pratar om sorg så säger man att man går igenom olika faser. Under hela Julias sjukdomstid befann jag mig i chockfasen och reaktionsfasen. Hela tiden. När du började närma dig en annan fas så kom ett besked som slängde tillbaka dig till chockfasen och så höll det på. Varenda gång vi fick något form av hopp så kom nästa besked och slog oss mot marken igen. Det började om, vi började om. Julia började aldrig om, hon fortsatte bara. Älskade jag henne inte nog innan så går det inte med ord förklara hur mycket jag älskade hennes sätt att kämpa, hur stolt jag var över henne på alla sätt och vis. Vi pratade alltid om att vi skulle göra stordåd någon dag och det här var bara en väg genom det.

Men så kom den där dagen. Den dagen då allt det svarta vann och tog över totalt. Hela dagen var ett enda stort svart moln och jag såg ingenting med livet längre. Det fanns inte längre någon mening till någonting alls. Det spelade ingen roll, Julia fanns inte kvar längre och mitt liv var så långt ifrån komplett man bara kunde bli. Med Julia dog en så otroligt stor bit av mig själv och jag visste inte vem jag var. Vem är man utan en person som funnits vid ens sida i 22 år? Vem blir man utan dem?

 

Det här svarta tog över och jag lät det ha greppet om mig. Jag umgicks bara med Amanda, Stina och Adéle och när vi gick runt berget den där dagen och kläckte idén om Juliaresan så gjorde jag det igen. Jag tryckte bort att det där svarta och laddade om. Det här är fan inte slutet för kampen mot cancern, snarare än ännu större början. Med det hatet jag känner mot denna sjukdom går det inte att göra annat än att skapa ett enormt driv. En sådan kraft för att vara med i kampen igen. Kampen som ska vara så länge jag lever till den dagen det där botemedlet finns. Det måste vara nära nu, det bara måste vara det.

 

Men det här svarta har ständigt legat där och bara väntat på att man ska trilla ner. Vissa dagar lyckas den, den tar en totalt. Då får man bara vara där och vänta på att hitta styrkan att ta sig upp igen. Ibland finner man den fort, ibland tar det längre tid.

 

Jag var ute och reste nyligen men var tvungen att avsluta min resa tidigare än planerat. Det här mörka gjorde sig påmint igen, det har det gjort länge nu. Jag har sprungit i cirklar länge för att försöka hålla mig ifrån det, hittat någon form av balans för att slippa trilla ner. När jag låg där på sjukhuset så långt bort från hemma trillade jag ner och jag förstod att jag kan inte fly från det här längre.
Jag måste ta tag i det här mörka nu så det kan bli mindre. Det kommer alltid att finnas i mitt liv, det kommer finnas dagar då det har hela mig. Jag måste våga möta det nu, jag måste våga veta vad det är som finns där. Allt det som jag tryckt åt sidan i så många år, allt det jag vägrade ta in under tiden Julia var sjuk. Alla bilder jag har i huvudet från alla besök. Allt, det finns så mycket.
Ilskan. Den där ilskan som under så många år hjälpt mig och drivit mig framåt. Som jag kunnat omvandla till någonting annat men som ibland bara gör sig påmind igen.

 

Sorg är något man kan prata om i evigheter. Jag kan skriva om det hur länge som helst, försöka få människor att förstå. Men det spelar ingen roll hur mycket man försöker läsa sig till när det handlar om sorg, du kommer aldrig kunna förstå om du inte varit där. Försök inte förstå och jämför inte sorger med varandra.

Det mest provocerande för mig under sorgen är när den ständigt ska jämföras. Min sorg efter Julia ska jämföras med någons farmor, farfar, mormor eller morfar. Nej, nej, nej och åter nej. Jämför förlusten efter din farmor med min förlust efter min farmor.

Det går inte att jämföra sorgen efter en ung människa med en sorg efter farmor eller farfar för de hann bli just de- gammal. De hann uppleva. De hann få barn, barnbarn och se dem växa upp. De hann med livet.
Julia och alla andra barn och unga som dör i cancer eller i olyckor eller vad det än nu må vara fick aldrig chansen att uppleva livet. Det hade bara börjat.

23 februari, 2014
by Juliaresan
4 Comments

Livspussel

Skrev precis ett jättelångt inlägg men suddade allt. Ett inlägg som skulle få mig att lätta på mina känslor för att sedan må lite bättre. Ja, nu har jag gjort det men ibland alltså. Ibland orkar jag inte med det här att ”lätta på trycket och sedan kommer det kännas bättre.”

 

Nej, det känns inte bättre. Och det kommer aldrig någonsin kännas bättre. Det blir inte bättre än såhär, jag har fantastiska vänner och människor omkring mig och en helt sagolik familj och släkt. Men jag har inte Julia.

Jag är tacksam för det jag har men jag är så förbannad att jag inte fick ha kvar allt jag en gång hade. Oftast går det bra att lätta på trycket och sedan gå vidare men den här veckan som kommer nu är den vidrigaste veckan på hela året.

Om några dagar för två år sedan åkte jag in till Julia på sjukhuset och förstod ingenting. På mindre än två dygn hade cancern tagit Julia med sådan enorm kraft och hon kämpade, som hon kämpade.
Om några dagar för två år sedan förstod jag att jag inte skulle få ha Julia med mig under hela mitt liv.
Om några dagar för två år sedan satt jag vak för Julia. Jag vakade alltså min andra halva som jag stått bredvid och kämpat tillsammans med och nu skulle jag se sjukdomen vinna över henne. Stå där bredvid och inte kunna göra någonting, se varje del som cancern tog ifrån mig.
Om några dagar för två år sedan var vi tillsammans, alla vi i Fantastic Five och vi alla visste vad som skulle ske, vi alla visste att det där var sista gången vi fem skulle vara fem tillsammans här på jorden.
Om några dagar för två år sedan såg jag min moster och min farbrors sista dagar tillsammans med deras dotter.
Om några dagar för två år sedan såg jag mina dubbelkusiners sista timmar tillsammans med deras syster.
Om några dagar för två år sedan, satt jag där och kollade ut genom sjukhusfönstret och hatade alla människor jag såg utanför för jag avundades att deras liv fortsatte som ingenting. Där satt jag med min älskade Julia bara någon meter ifrån mig och väntade på att hon skulle dö. Väntade på att hon skulle försvinna härifrån och att jag aldrig mera skulle få träffa henne.

Om några dagar för två år sedan sade jag att jag älskade Julia för sista gången samtidigt som jag höll hennes hand. Det var sista gången jag höll hennes hand.

Om några dagar för två år sedan, vaknade jag till mitt liv utan Julia som kommer pågå så länge jag lever. Och den känslan är så jävla vidrig så jag vill inte ens tänka den.
Jag tappar andan nästan varje gång jag kommer på att Julia faktiskt inte finns längre. Jag pratar om henne som om hon finns här, för jag vet att hon är med mig i allt jag gör. Jag vet att det alltid kommer vara hon och jag mot allt och jag vet att  när jag gör saker ibland så finner jag modet genom Julia. Genom oss två.

Jag vill skriva att det inte fanns någonting som jag och Julia inte klarade av, för jag känner verkligen så. Men vi klarade inte av att övervinna kampen mot cancern så att vi båda skulle få vara kvar här. Men det finns ingenting som kan ta Julia ifrån mig. Jag är helt övertygad om att det finns ett liv efter det här och att de kollar till alla sina nära och kära och ser till så att vi har det bra.

Men vissa dagar så räcker inte det. Den tanken nöjer jag mig med när det gäller min farmor och farfar, mormor och morfar. De människor som jag vet haft ett långt och lyckligt liv och som fått uppleva så mycket. Jag kan sakna dem också, men inte på samma sätt. Sorgen är inte ens i närheten lik varandra. Sorgen efter att man mist en äldre anhörig går liksom att leva med, jag accepterar att det är så och jag vet att jag fått så otroligt mycket av dem.

 

Men sorgen efter Julia äter upp mig inombords vissa dagar. För en ung människa ska inte dö, de ska få leva. Under början av 2012 miste jag min älskade Julia och under början av 2013 miste jag en god vän som precis blivit pappa. Hans dotter var 3 veckor när han dog, från en minut till en annan, för så fort gick det.
En värld som rasar samman och där står man.

 

Tänk er ett pussel på tusen bitar, eller bara ett svårt pussel. Det är ungefär så jag ser på livet nu. Det är så extremt många pusselbitar som farit åt alla håll och kanter. Vissa pusselbitar kommer du aldrig någonsin att hitta igen, och vissa kommer du pussla med länge tills du inser att det verkligen inte fanns någon plats för dem.
Andra pusselbitar kommer du byta ut, några bitar som du hittar kommer ge dig lycka, kärlek, och sådan enorm glädje. Men det spelar ingen roll hur mycket du än pusslar så kommer en bit alltid att fattas. Den biten som skulle väva allt samman, den biten som skulle göra ditt livspussel komplett.

Min viktigaste pusselbit, det är du Julia. Men jag ska leva fullt ut tills jag får se dig igen och du kan trycka dit den där sista biten som får mig att känna mig hel igen. Tills dess ska jag drömma om dig, uppfylla drömmar med dig och hoppas på att få vara med om mängder av övernaturliga saker så jag kan känna dig igen.

Du och jag Julia, jag ska försöka att göra roliga saker under den dagen och skratta mycket. För jag vet att du mycket hellre sett mig skratta än gråta.

Och slutligen vill jag bara säga att jag inte alltid känner såhär, vissa dagar går bättre än andra och det finns ingen som behöver oroa sig för mig.
Men sorg ser ut såhär, och jag tror det är många som tror att det går över. Nej, sorgen efter min mormor finns, jag saknar min mormor men jag har accepterat att hon inte finns längre och att mitt liv kommer se ut så.
Jag kommer aldrig någonsin kunna acceptera att Julia inte finns längre, för det går inte. Och jag tänker inte försöka bearbeta det så att jag ska kunna acceptera.

Livet gjorde så fel emot mig när Julia somnade in och jag tänker inte acceptera det, någonsin.

 

Tack för att ni läser, stöttar och alltid har så mycket kloka saker att komma med. Många av er berättar om saker som förstört ert livspussel också och jag tror inte ni förstår hur mycket det betyder för oss. Eller vilket enormt stöd ni varit i vår Juliaresa.
Ni är fantastiska och vi kommer aldrig någonsin kunna tacka er tillräckligt.

/Beatrice

 

/Beatrice

21 januari, 2014
by Juliaresan
3 Comments

Snart är vi där

Hej allihopa!

Först och främst hoppas vi att alla ni som läser det här har fått en bra start på det nya året. Här uppe i Jämtland har vintern äntligen kommit med snö, kyla och allt vad det innebär, så vi kan inte klaga!

Nu var det länge sedan vi skrev något. Hösten har mest handlat om skola/praktik, jobb och träningar. Det har tagit upp mycket av vår tid och vi har inte haft orken att lägga energi på annat. Lyckligtvis har andra haft orken till det, bland annat genom att arrangera en underbar adventskonsert som vi skrev om i december.

Men med årsskiftet kommer även lite ny energi.  När vi startade Juliaresan satte vi ett, vad vi tyckte då, väldigt högt mål på vår insamling – en miljon kronor. Då gick vi in med inställningen att ”för att kunna nå det möjliga måste man sikta mot det omöjliga”.

Idag har vi samlat in 934 808 kronor. Vi ungefär 65 000 kronor kvar och vet ni vad? Det känns som en liten summa. Hur kan en sådan stor summa kännas så liten? För att vi hjälps åt. Den största summan pengar vi fått in är inte från företag, det kommer från er som läser det här. Ni som kunde undvara allt från en krona och uppåt, som tog sig tid att läsa vår berättelse och följa våra resor. Som peppat oss och visat att ni bryr er. Som tillsammans med oss kämpar för att vi en dag ska hitta ett botemedel mot cancer.

Vårt mål är inte omöjligt, vi är snart där och vi kommer nå dit!

11 december, 2013
by Juliaresan
4 Comments

Adventskonserten till förmån för Juliaresan

Den 1 december hölls en adventskonsert till förmån för Juliaresan i Östersund. Vi fick tidigare under hösten kontakt med tre tjejer som precis startat ett UF-företag och ville planera något med oss. De berättade att de ville ordna en konsert där alla pengar skulle gå till vår insamling. De var väldigt trevliga och framåt och vi sa självklart ja till detta och under hösten har de planerat och ordnat för fullt.

Söndagen den 1 december var det alltså dags! Adventskonserten hölls i Stora kyrkan i centrala Östersund och de hade ordnat väldigt fint. Konserten började med att vi visade vår senaste film och pratade kring vårt projekt och om vad det är vi gör. Därefter uppträdde alla artister och vilka bra artister det var! De som var med på konserten var Annalina Lindgren, Alexander Lund med sitt band Lumberjack and the suits, Andrea Lundquist och Matilda Melin. De bjöd alla på riktigt fina sånger i vintermörkret och livade upp stämningen efter att vår film visats. Det bjöds på allt från bluegrass till ballader och egenskriven musik.

Det kom mycket folk till kyrkan för att fira in december vilket var riktigt kul att se. Tjejerna i Vivo UF som ordnat allt gjorde ett otroligt bra jobb och vi tackar så mycket för att de valde att skänka pengarna till vår insamling för en god sak. Tack Kerstin Jarlås, Gry Tjernström och Ella Kristoffersson!

Konserten var ju för nästan 2 veckor sedan men vi har väntat med att skriva ut något tills vi fick veta hur mycket som egentligen samlats in. Och hur mycket blev det då?

38 000 kr!  Tack alla ni som kom dit och stöttade vår insamling och bidrog till denna stora summa! Vi kan inte tacka er nog.

Ni kan se lite bilder och läsa mer om konserten på Östersundspostens och Länstidningens hemsida eller via de här länkarna:

http://op.se/kulturnoje/kulturartiklar/1.6553267-manga-ville-bidra-till-juliaresan

http://ltz.se/kulturnoje/1.6553482-finstamd-och-gripande-valgorenhetskonsert

Tack, tack och återigen tusentals tack!

Många kramar från oss i Juliaresan.

12 oktober, 2013
by Juliaresan
4 Comments

Rubrik

Det var länge sedan jag (Beatrice) skrev någonting här nu, egentligen vet jag inte varför eftersom det hjälper mig lite i min bearbetning att skriva här. Läsa alla era stöttande kommentarer och att ni kan känna igen er samt finna tröst i det jag skriver. Jag tror det är viktigt att man inte känner sig ensamen i sina känslor, det är jobbigt att öppna sig för andra människor och jag är sämst på att visa hur jag mår. Det är väl egentligen en försvarsmekanism också bara för att man inte vill hamna där, i det där djupaste hålen av de alla och gång på gång försöka kravla sig upp för att orka med saker och ting.

Senaste veckorna har varit så otroligt tuffa, jag har börjat tänka så mycket mera på Julia än vad jag annars gör. Förstå mig rätt, Julia är med mig jämt, i precis allt jag gör. Det känns som om jag ska försöka hitta någon slags mening med mitt liv utan henne, ett liv som är som gjort för mig. Ödet, så som mitt liv skulle se ut, men det är så himla svårt när man inte vet vart man ska börja.

Sedan behöver det inte ens vara så, men jag hittar inget annat svar än att det måste finnas någon mening med det och jagar denna mening konstant för att försöka hitta vad det är.

Jag har tänkt så mycket på Julia och känslorna tar över, en känsla som är så otroligt jobbig då du ska kunna fungera i din vardag. I det arbetet jag har nu vet jag att alla skulle förstå om jag var hemma en dag på grund av att jag inte tar mig upp. Klivet upp ur sängen känns för stort och hur jag än gör så kommer jag inte komma upp.
Det spelar ingen roll att jag har en otroligt fin och stöttande pojkvän som gör allt som står i hans makt för att jag ska ta mig över, eller för att jag har en hund som ligger tätt intill mig så fort hon känner att jag är ledsen.
Eller att jag har en familj som jag vet bryr sig och skulle hjälpa mig, en vacker dag kommer jag hamna där. Eller kanske en regnig dag, en tung dag. Dagen då allt kommer falla ner på en, för jag vet att den dagen kommer att komma. Jag känner hur det börjar närma sig men jag kan inte säga om det kommer ske imorgon, om två år, om tio år eller nästa vecka.
Det är känslor som inte går att styra och jag har aldrig varit med om att jag blivit så uppslukad av någonting, när sorgen väl tar tag i en så dras man ner och vet inte när man ska ta sig upp.

Jag tänker på Julia varenda dag, allt vi har gjort och hur otroligt ensamen jag kan känna mig. Även fast jag inte är ensamen, jag har vänner som bryr sig och jag har en fin familj, ni hänger med på vad jag menar. Men det spelar ingen roll.

Det är den känslan jag kan hata. Jag ska på något sätt vara tacksam över de jag har idag (vilket jag givetvis är, mer än tacksam) men jag hade allt det när jag fick ha Julia också. Och ibland ställer jag mig frågan om hur många människor jag skulle kunna välja bort om jag fick vara med Julia igen. Visst är det sjukt?
Och det är inte jag som talar då, utan det är när sorgen är som starkast som jag funderar kring så mycket i livet. Varför allt ska vara så planerat hela tiden, jag umgås inte med vänner om man inte planerar för det för alla har sitt. Jag har mitt, de har sitt. Jag har inte heller alltid tid att umgås för det är så mycket man ska stå i, men det skulle inte spela någon roll hur mycket jag hade att stå i om Julia hade levt.
För vi hade alltid umgåtts med varandra, för vi fanns för varandra. Alltid där, alltid nära. Så självklart och spontant och härligt.

Det är väl därför jag känner mig ensamen, för att jag förlorat den människan i mitt liv som alltid varit så självklar. Jag vill inte få er att tro att jag inte har någon jag kan umgås med, jag bor ju tillsammans med min pojkvän och min familj (räknar in hela släkten i min familj) bor nära. Jag har allt jag behöver förutom Julia. Och förut hade jag allt jag behövde OCH Julia. Varför är det så?

Jag saknar inte att ha någon att vara med jämt, jag saknar att vara med Julia jämt. Jag saknar att veta att om jag går till mina kusiner så är hon där. Jag saknar känslan av att ringa till henne när jag blir arg, jag saknar känslan av att vara fem istället för fyra.

Jag saknar Julia. Jag saknar att umgås med Julia, ringa till Julia, skratta med Julia, gråta med Julia, kramas med Julia och uppleva tillsammans med Julia.

Jag kan inte sluta tänka på hur livet skulle sett ut om hon fanns här och nu. Vad skulle vi gjort nu när hon tagit studenten? Vart hade vi varit? Vad hade vi gjort?
Också kommer ångesten när jag tänker på hur bra vi alla skulle ha mått, det skulle säkert finnas sorg då också men ingen sorg som skulle vara som denna. Och oavsett vilken sorg jag än skulle gå igenom skulle det vara så otroligt mycket lättare om jag hade haft Julia vid sidan om, så vi kunde trösta varandra, prata om allt och bara ligga med huvudena mot varandra och känna att det kommer lösa sig, oavsett hur det än kommer bli så kommer det bli bra för vi har alltid varandra.

I det här fallet kommer det aldrig bli bra och det är också någonting jag kan känna panik över ibland. Det kommer aldrig bli bra. Det kommer aldrig bli bra. Det kommer aldrig bli bra.

Aldrig. Det är ett vidrigt ord när man är i sorg också ett ord som jag kan få panik av. Aldrig. Jag kommer aldrig mera få krama Julia. Så länge jag lever kommer jag aldrig mera att få krama henne.
Mina framtida barn kommer aldrig få träffa Julia. De kommer aldrig veta vem hon är mer än när jag berättar för dem och jag ska berätta för dem om Julia så de ska kännas som att hon finns just där de är.
Jag kommer aldrig få träffa Julia under mitt liv igen. Jag kommer aldrig få skratta med henne igen. Jag kommer aldrig få gråta med henne igen. Jag kommer aldrig få umgås med henne igen.
Så länge jag lever kommer  detta vara ett faktum och det äter upp mig. Det skjuts ifrån, tänker att så är det inte alls det. Eller ”jo men det kommer jag visst det.” Försöker tänka på annat, och går vidare igen för en stund. Den stunden kan vara länge eller så varar den tills jag kommer hem från jobbet igen, det finns ingen som vet. Sedan trillar jag tillbaka igen och försöker att inte trilla så hårt för att kunna komma upp fortare. Fortsätta med vardagen som jag kan bli tokig på ibland för att vi människor lägger tid till så mycket som är värt så otroligt lite i slutändan.

Kan bli tokig på människor som är för självupptagna. Sådana människor som inte kan sätta sig in i andra människor situationer, jag säger inte att man måste förstå för det går inte att förstå. Vad jag upplever i min sorg och vad du som läser detta upplever i din sorg kan skilja sig oerhört, men någonstans i det hela så kan vi ändå känna för varandra. För vi har upplevt samma sak, förlorat någon som vi älskar och veta att vissa dagar kan vara en kamp från sorgen.
Vet inte hur många gånger jag fått höra att ”man måste försöka rycka upp sig.” Jag blir så förbannad när jag hör de orden. Rycka upp sig. Försöka. Det är väl vad hela ens liv gått ut på de senaste åren. När de inte finns någon som helst förståelse och när de på riktigt tror att det är så enkelt som att bara rycka upp sig.

Jag vill förklara för dem hur det är, vill säga att hela mitt liv går ut på att rycka upp mig ibland. Svepa bort tårarna lite fort när de kommer olägligt, hur många gånger jag stått framför spegeln och tittat argt på den ledsna människan jag ser, tittat henne djupt i ögonen och sagt- det räcker. ”Ta dig i kragen nu Bea, det här fixar du.”.

– Men jag orkar inte. Det finns ingen mening att förklara och jag orkar inte gå in på det för det skulle ta för mycket energi. Något som jag värdesätter otroligt mycket, min energi. För det har varit en bristvara och minsta lilla sak kunde sluka hela dagar för mig förut, jag kunde gå runt och grubbla på saker och ting som jag skiter fullständigt i nu. Vissa människor måste man bara försöka ta med en nypa salt, även om man ibland skulle vilja skrika rätt ut vad man tyckte och tänkte så skulle ju inget bli bättre av det.
Så får man skaka av sig all den dåliga energi man fått från dem och försöka gå vidare som om ingenting har hänt. Det är intressant det här om hur vi människor påverkas av varandras energi, ibland kan jag gå och vara arg på saker som jag egentligen inte bryr mig om? Och då är det för att någon annan människa sagt vad de tycker och tänker till mig och fört över denna dåliga energi kring just den saken, också börjar jag också känna så. Fastän jag egentligen inte gör det? Jag tror det är viktigt att ta reda på vad som tillhör en själv, jag vet i alla fall att jag är duktig på att bära runt på andra människors problem som jag egentligen inte ens ser som ett problem? Man får rensa sig själv och sina tankar helt enkelt.

Ja, det här inlägget saknar en röd tråd, som de flesta inläggen jag skriver gör. Jag skriver bara det som faller mig in och när jag började skriva så kände jag mig helt tom på känslor. Helt död inombords. Det är också en jobbig känsla, när jag känner att det inte spelar någon roll vad som än händer för det värsta har redan skett. Så vill jag inte känna, men jag känner så ibland.

Jag tror att en av de jobbigare sakerna med sorgen är att man lär känna sig själv på ett konstigt vis. Jag har tagit fram sidor som jag inte sett tidigare, både bra och dåliga. I början var jag rädd för hur arg jag kunde bli på livet, hur jag kunde känna. Alla dessa nya känslor som jag inte visste hur jag skulle hantera eller vart jag skulle lägga dem. Tidigare i livet har jag upplevt kärlek, sorg, och smärta för att jag trillade av en cykel och skrapade upp benet eller att jag bråkade med min ungdomskärlek.
Aldrig tidigare hade jag upplevt så starka känslor, den smärta man kan känna i hjärtat. Att hjärtat på riktigt gör ont för att man saknar en människa så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen. Saknaden är den värsta känslan av dem alla och sorgen kan få en att bete sig på så märkliga sätt så man inte känner igen sig själv. Jag har känt många gånger att jag har någon slags identitetskris för att jag inte vet vem jag är? Och ibland har jag känt att jag inte minns vem jag var innan, hur var jag? Hur uppfattades jag? Hur kände jag? Hur var mitt självförtroende? Hur var jag mot andra människor? Var jag rolig? Bjöd jag på mig själv? Vågade jag det?

Blev jag någonsin så arg på någon människa? Brydde jag mig om sådana här saker förut? Det är så mycket man går igenom när man är i sorg. Egentligen skulle människor i sorg behöva ta flera år ledigt för att försöka pussla ihop alla dessa bitar som lagt sig som ett stort miljonbitars pussel. Men det finns ingen tid till det och istället får man försöka ta en bit i taget. Och när man tar sig an en för stor bit så trillar man ner lite igen och då får man vara där ett tag för att sedan försöka hitta något som gör att man vill komma upp igen.

Jag är så glad över att vi startade Juliaresan, även fast det ibland är det jobbigaste jag gör när jag tänker på VARFÖR Juliaresan finns så är jag ändå så tacksam att vi startade detta.
Och jag är tacksam över att jag vågar dela med mig, innan gjorde jag inte det? Och jag förstår inte varför.

Jag tror jag var för rädd för att öppna mig för mycket, ge för mycket av mig själv. Men ingen mår sämre än jag i slutändan av det och alla har vi våra känslor som vi aldrig skulle berätta för någon.
Men som jag skrev i början av detta inlägg, jag tror det är viktigt att man inte känner sig ensamen i sin sorg. Att man läser/hör att någon annan känt likadant. Att någon annan också blivit sådär arg så man på riktigt funderat på om man ska ringa psykakuten och lägga in sig själv.
Sedan kan jag skratta åt det i efterhand. Klart som korvspad att jag blir så förbannad att jag blir rädd för mig själv när något sett till att jag inte får ha Julia här hos mig, när en sjukdom tagit en av de viktigaste människorna i mitt liv och låtit mig stå på sidan om som ett fån. Ett fån som inte kunde göra någonting annat än att se på, se när den tog över hand och se när min älskade, bästa, bästa bästa Julia tog sitt sista andetag.

Klart som fan jag blir förbannad. Ursäkta svordomen, men jag svär när jag är förbannad.

Tack för att ni läst.

7 oktober, 2013
by Juliaresan
0 comments

Viktig information om inbetalningar

Hej allihopa!

Vissa av er kanske har märkt att pengar ”försvunnit” från vår insamling senaste dygnet. Vi har fått ett mejl från Barncancerfonden som förklarar lite kring detta och vi ber er att läsa igenom det här inlägget då det kan röra era inbetalningar. Det rör kanske speciellt er som donerat pengar nyligen, men det kan vara bra för er andra att kontrollera också.

Såhär löd meddelandet:

”Hej!

Vi vill informera om att uppgraderingen av vårt verksamhetssystem, som vi tidigare informerat om, med framgång gjordes under helgen. Denna uppgradering har vi gjort för att vi på ett mer effektivt sätt ska kunna ta hand om det stöd vi får och för att underlätta för dig som givare.

I detta arbete har vi samtidigt gjort en kvalitetssäkring av summorna som visas på Egen insamling.

Vi har sett att summan på just din insamling påverkats och kontaktar dig därför för att informera om detta.

I det tidigare systemet fanns möjligheten för privatpersoner att bidra till en Egen insamling genom att betala med inbetalningskort. Ett problem med detta har varit att de inbetalningskort som inte betalats in inte återkopplats till summan på den Egna insamlingen på webben.

Dessa obetalda inbetalningskort har aldrig funnits med i vår redovisning, det är alltså bara summan på de Egna insamlingarna på webben som har påverkats.

Fördelen med vårt nya system är att denna återkoppling nu kommer ske med tätare intervaller, vilket innebär att den Egna insamlingens summa inte kommer påverkas lika mycket varje gång.”

Barncancerfonden har alltså uppdaterat sitt system vilket gör att ungefär 25 000 kronor försvunnit från vår insamling. Detta beror på att inbetalningskort som inte blivit betalda ändå har registrerats via vår insamling. Därför ber vi er som har donerat pengar att kontrollera så att allt gått rätt till. Kontrollera om det dragits pengar från er och om ert namn står i givarlistan (om ni valt att skriva dit ert namn vill säga). Gör det INTE det så ber vi er kontakta Barncancerfonden. Det kan ni göra genom att ringa eller maila:

Givarservice: 020-90 20 90
E-post: info@barncancerfonden.se

Vi hoppas att det inte blivit något strul och att allt gått rätt till. Men vi ber er ändå att kolla så att just Er betalning gått igenom, det vore tråkigt om ni skänkt pengar men att det aldrig dragits eller registrerats.

Sedan vill vi också klargöra en sak angående pengarna i vår insamling som många människor missuppfattat. Många av er tror att det är vi som hanterar pengarna i vår insamling men så är inte fallet. När ni skänker pengar via inbetalningskort, sms eller insättningar via internet går pengarna direkt till Barncancerfondens bank- eller plusgiro. Att man gör det via vår insamling gör att pengarna registreras som ”våra” via vår insamling. Men det är alltså en symbolisk summa, alla pengar via egna insamlingar finns alltså på samma ställe, men summan plussas på via vår insamling.
Däremot pengarna vi samlar in via bössor och får kontant av människor sätter vi in själva via bank. Då sker det på samma sätt som när ni själva sätter in pengar.

Vi ber er och hoppas att ni kontrollerar era betalningar så att de stämmer, det är ju tråkigt för både er och oss om det blivit något fel. Har ni mer frågor om era inbetalningar är det alltså Barncancerfonden ni ska kontakta, men vi hoppas såklart att det inte ska behövas.

Hoppas ni tog er tid att läsa detta och att allt står rätt till!

Många kramar från oss i Juliaresan

6 september, 2013
by Juliaresan
0 comments

Ett STORT steg närmare vårt mål!

För ett tag sedan tog en man vid namn Rolf Lundkvist kontakt med oss. Det var ett samtal vi endast kunde drömma om att få, men nu var det på riktigt och allt han sa var sant. Han berättade att en framtida insättning till vår insamling var planerad och att det handlade om en stor summa pengar. Vi frågade inte hur mycket pengar det rörde sig om, alla summor är ett steg framåt för att hitta ett botemedel mot cancer, hur stora eller små det än är. Vi blev såklart överlyckliga över detta och fick sedan reda på att det var via ett dödsbo som detta var möjligt. Rolf bestämde en träff med oss där han skulle förklara lite mer.

I onsdags träffade vi Rolf och hans syster för en fika. Snälla som de var bjöd de på fikat och vi satte oss ner vid ett bord på Wedemarks konditori i Östersund. De ville berätta mer om bakgrunden till gåvan och även berätta hur mycket pengar det handlade om. När Rolf sa summan kunde vi inte annat än sitta och gapa av chock! Rolf började berätta om sin moster Gertrud Andersson och hennes man Karl-Edvard Andersson som valt att skänka denna enorma summa till Barncancerfonden.  Han berättade bakgrunden och vi fick höra om hur deras liv kantats av både upp- och nedgångar. Vi berättade även om vårt projekt och vår historia, hur vi sett så många familjer vars barn drabbas av cancer och hur denna otroliga gåva skulle hjälpa en lång bit på vägen.

Vi fikade, pratade och umgicks ett tag innan vi gick vidare till banken för att ordna med insättningen. Vi var fortfarande chockade över hur otroligt givmilda folk kan vara och att de ger hopp åt människor genom att spendera pengarna på annat än sig själva. Det är så osjälviskt och så fint.
Under hela tiden kändes det inte som att man kunde tacka dem nog och vi kommer nog alltid känna så. Men vi känner att vi måste uppmärksamma sådan här generositet och berätta för er alla om vilka eldsjälar det finns.

Ett stort tack till Gertrud och Karl-Edvard Andersson för att ni valde att skänka pengar till Barncancerfonden och att Rolf tog kontakt med oss så det gick via vår insamling, för Julia. Tack, tack och återigen TACK!

Vi är enormt glada över att vår insamling nu ökat med 150 000 kr (!) med denna gåva och att vi klättrar närmare och närmare vårt mål. Tack för er gåva som kommer leda forskningen framåt!

16 augusti, 2013
by Juliaresan
1 Comment

Summeringen går framåt, sakta men säkert..

Hej på er alla!

Vi jobbar på vår summering från Juliaresan 2013 och det går sakta men säkert framåt. Det är mycket som händer just nu, tråkiga saker som påverkar oss mera än vad vi trodde att de skulle göra.

Vår lilla hjälte Isaac som medverkar i vår senaste film fick ett besked att han inte skulle klara sig. Hans cancer hade spridit sig och hans familj går igenom samma sak som vår familj gjorde för knappt ett och ett halvt år sedan. Att läsa alla ord Isaacs mamma skriver, hur hon beskriver den där vidriga känslan. Den där känslan då man bara väntar på döden. Då döden ska komma och ta över. Är det bara jag eller reagerar ni också på hur förbannat vidrigt det är?

Att man får ett besked om att sitt barn, sin syster, bror, kusin, bästavän, listan kan göras lång, ska dö? Varför ska det vara så och hur ska man ta sig igenom det?
Hur är det ens möjligt att ta sig igenom det? Hur får man till en vardag igen? Hur kan jag sitta här efter ett och ett halvt år och fortfarande fungera som människa? Det ska inte vara möjligt? Är det ens möjligt?

Ja, det är möjligt, för jag sitter ju här. Och jag skriver, jag arbetar, jag skrattar, jag umgås och jag gråter. Sorgen efter Julia kommer alltid att ligga inom mig som ett stort hål, ett hål som jag vissa dagar bara sugs in i och inte tar mig ur, då måste jag bara få vara där.

Jag skulle aldrig ha tagit mig igenom detta om det inte var för att jag hade mina vänner, Amanda, Stina och Adéle. Allt vi gått igenom tillsammans och allt vi fortfarande går igenom tillsammans. Känslan av att ha dem, att vi har varandra. Vi behöver liksom inte förklara någonting för varandra, förklara varför man är ledsen eller vad man tänker på.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget. Tanken var att jag skulle fortsätta skriva på summeringen men jag klarar inte av det idag. Jag kommer inte längre än vad jag gjort.

Ville bara skriva av mig lite, skriva av mig och vara förbannad på den här verkligheten. För hur livet ser ut för vissa.

Hur arg jag kan bli på människor som klagar över skit, hur hårt jag måste bita mig i läppen ibland för att inte skrika ut vilket onödig sak det är att var arg på. Sedan tänker jag om, tänker att alla människor måste få klaga på deras problem ibland.