För dig.

| 8 Comments

Många människor frågar oss hur vi finner ork, vart vi finner ork. Jag (Beatrice) kan inte göra annat än att svara för mig själv, men i det här fallet så tror jag att jag kan svara för alla.

En utav de jobbigaste delarna i vår Juliaresa var att göra filmen. Eftersom jag gick medieprogrammet på gymnasiet så kunde jag grunderna i redigering. Sedan är jag otroligt intresserad av media och framförallt foto och film, jag har suttit med redigeringsprogram och redigerat filmer tillsammans med Julia hur många gånger som helst. Alltid varit ett brinnande intresse för oss.

Sedan har jag lätt för att lära mig saker.

När jag redigerade filmen så grät jag ofta, fast bara när jag var själv. Jag var alltid ledsen när jag gjorde filmen, det kändes så konstigt.

Men när jag var ensamen i det där lilla rummet så tog tankarna över. Jag förstod varför jag gjorde det och ibland var jag rädd. Rädd för att jag tagit på mig för mycket och att filmen inte alls skulle bli som jag ville att det skulle bli.

Rädd för att vi offrat för mycket, att det inte skulle bli något stort. Att ingen skulle engagera sig, då hade det varit svårare att få det att ”slå igenom.”

För det var vår dröm. Vi ville att projektet skulle bli stort och drömde oss bort om att vi skulle få synas i tidningar och på nyheterna. Drömmar som då bara var drömmar.

Varje gång när jag var själv i redigeringsrummet så grät jag. Saknade Julia. Att redigera en film som handlar om henne, bara någon månad efter att hon försvunnit var inte lätt. Det var inte kul. Det var jobbigt att sitta och leta efter klipp där hon skrattade. Det har varit som att tusen knivar kastats i hjärtat på mig och jag har gråtit så att jag inte sett skärmen.

Ändå har känslan av att ge upp aldrig funnits där. Man ska inte vara rädd för att misslyckas, för då kan man aldrig lyckas.

För hur ledsen jag än var så kände jag alltid att det fanns någon mer där. Någon som jag varken kunde se eller höra, men jag kunde känna. Det är något som jag kommer bära med mig för resten av mitt liv, för Julia kommer aldrig försvinna.

Oavsett hur ledsen jag än är, hur mörka vissa dagar känns, hon är alltid där. Det är ju alltid något som får en att sluta gråta, jag brukar tänka på allt tokigt vi gjort tillsammans. Sådant som jag aldrig skulle kunna göra med någon annan än Julia.

Och hur konstigt det än låter så pratar jag med henne. När jag är ute och går med min hund, när jag ligger ensamen i sängen, när jag är ensam hemma eller när jag är förbannad på någon och behöver prata av mig.

När Julia blev sämre började jag tänka tankar som jag alltid försökte tänka bort, men ibland gick det inte.

”Tänk om hon försvinner.”
”Jag kommer ta livet av mig om hon dör.”
”Hur ska jag klara av att leva utan Julia?”

Då bestämde jag mig för att göra en tatuering, som skulle stå för mycket. Som jag ska kolla ner på när allt känns hopplöst, oavsett vad det än är i livet.

”never give up” står det. För min Julia. Varje gång jag kollar ner på den så tänker jag på mig och Julia. I varje förbannade uppförsbacke som man ibland ville spy på så kollade jag ner på den, mindes när hon låg och fick sina cellgifter och tänkte ”Det här är ingenting, ingenting.” På så vis blev cyklingen inte så jobbig. För det är inte jobbigt, inte om man jämför det med cancer.

”Hur klarar jag av att leva utan Julia?”

Också en tanke som alltid finns i mitt huvud. Svaret är att jag inte förstår något. Jag väntar på att hon ska komma hem. Komma hem så vi kan vara tillsammans.

Jag drömmer rätt ofta om Julia. Drömmer om att vi gör saker tillsammans, precis som det alltid varit. När jag vaknar på morgonen och har drömt om henne så känns allt så lätt. Jag är lycklig och känner att allt kommer bli bra. Jag har en stor canvastavla inne i mitt sovrum, det är bilden där hon blundar. Så hon är det sista jag ser innan jag somnar och de första jag ser när jag vaknar.

Men så kommer de där jobbigare dagarna. Som den 29:e varje månad. Den dagen kommer om två dagar och då har det gått sex månader. Ett halvår.

Sådant vill jag inte förstå och jag kommer tillåta mig själv att inte förstå det tills den dagen då mitt liv är över och vi ses igen. Annars kommer jag inte orka.

Kort och gott, jag finner min ork genom Julia. Vi alla finner vår ork genom Julia.

Och här sitter vi, snart ett halvår senare och har gjort ett projekt, Juliaresan. Ett projekt för dig, Julia.

Som slog igenom tack vare alla ni fantastiska människor som engagerat er. Utan er hade vi aldrig slagit igenom så mycket som vi gjort. Utan er skulle Juliaresan aldrig blivit så stort.

Vi fick synas i tidningar och vi fick vara med på Nyheterna.

Vill tacka er från djupet av mitt hjärta för att ni hjälper oss att hedra den absolut viktigaste personen i mitt liv.

För att ni bryr er om detta, att ni bidrar till en förändring.

En dröm som jag har är att en dag, under min livstid, få kunna skriva ”Cancern är besegrad. Ett botemedel är funnet”

Vår Juliaresa kommer fortsätta och vi ska fortsätta kämpa. Kämpa för att andra ska slippa förlora deras barn, syskon, kusin, bästa vän.

Vi ska fortsätta kämpa för att den drömmen en dag ska slå in. Med er hjälp kan den göra det.

Vi ska fortsätta kämpa för livet. För Julia.

8 Comments

  1. Jag finner inte ord. Ni är helt fantastiska i ert engagemang. Tårarna rinner och jag känner varken er eller kände Julia. Det är er värme och ert sätt som väcker känslor. Ni är enastående.

  2. Ni e guld värda för mig!!! Kommer aldrig glömma de ni gör!! Hoppas ja slipper gå igenom de ni gör <3
    Kram Malin med familj på öland

  3. Bea! Du borde skriva en bok om Julia och hela den här resan ni gjort!

  4. De finns inga ord för de ni gör på hela jorden. De är såna som ni vi människor behöver för att dra i trådarna och något radikalt händer, annars så läggs de bara ner och inget mer händer.
    Styrke kramar till er alla från oss!!!

  5. Ni är helt fantastiska. Och du Beatrice skriver så många fina ord, kärlek och värme till Julia. Bra kämpat i allt ni gör. Jag tycker också att du borde skriva en bok om Julia. Jag fortsätter att följa er i det ni gör och stöder er i ert arbete. Lycka till! Mycket kärlek och omtanke till er alla.

  6. Håller med er andra om att du Bea skriver så otroligt fint och bra att det borde få bli en bok!
    Kramar

  7. Ni är fantastiska! Kärlek till er !

  8. Jag sitter tårögt och läser texterna och känner sådan kärlek till er, på grund av den kärlek som styr era ord och handlingar.
    Fantastiskt gjort av dig, Beatrice, och ni andra! Stora kramar till er!

Kommentera

Required fields are marked *.