I will do whatever it takes. 6 månader.

| 5 Comments

Igår var en sådan dag då jag egentligen inte ens ville kliva upp ur sängen. Jag vaknade med gråten i halsen men tillät inte mig själv att gråta, jag orkade inte. Jag orkade inte med ännu en dag då hemmet är ens bästa vän, jag ville ut och umgås med vänner, vara ute och gå med hunden, göra mig i ordning.

Det är en sådan sak som man gära gör lite längre, gör sig i ordning. Jag tror det skapar en fasad för mig själv om jag känner mig extra fräsch en dag, då känns det som om ingen ser igenom mig. Hatar när människor ska försöka genomskåda en.

Jag kan skratta fastän hjärtat brister.

Igår var en sådan dag då alla mina skratt skulle vara tillägnade till dig. Varje gång jag skrattar åt något vi gjort så gråter jag samtidigt. Jag saknar dig så förbannat mycket varje dag och kan inte förstå att det gått ett halvår. Jag gör inte det.

Vissa dagar känns det som om det vore igår, andra dagar känns det som om jag levt utan dig i flera år. Då känns det jobbigt att veta att det inte ens gått ett år. Jag kan säkert leva i 60 år till, det är den känslan som är den värsta. Tiden kommer gå och du kommer inte komma tillbaka, det är det jag inte vill inse.

Redan dagen efter du dog så låg jag uppe på natten och kände att jag inte orkade. Jag orkade inte leva ett liv utan dig där alla i min närvaro skulle försöka göra det. Hitta tillbaka till ett liv där du inte skulle vara med. Det var den natten jag kände att vi måste göra något. Jag, tillsammans med våra bästa vänner som vi alltid gjort så mycket med. Som vi älskar så mycket.

Jag är glad att jag står så nära din familj som jag gör. Dina bröder är som mina bröder och dina föräldrar är som mina andra föräldrar.

Jag är glad att min familj står nära din familj. Att vi alltid haft så starka band, för överallt där jag rör mig så finns du. Hemma hos dig, hemma hos mig, hemma hos mamma och pappa.

Du finns där mellan väggarna och det känns skönt. Ibland vill jag bara packa ihop mina saker och flytta in i ditt rum och bosätta mig där för alltid. Bara lukta på dina saker, bära alla fina kläder som du aldrig hann bära. Bara ligga där i din säng och kolla på alla klistermärken vi satte upp. Minnas allt vi gjorde när vi låg i den sängen som barn.

Jag kommer ihåg när jag hade fått min efterlängtade hamster och vi låg där i din säng och pratade om henne. Jag hade köpt en bok till dig i julklapp där du skulle skriva ner saker om min hamster. Haha, det är ju komiskt såhär i efterhand men det var det inte då. Du skrev i den boken, varje gång du varit hemma hos mig och träffat Daisy så skrev du i den.

Du hade engagemang och vilja i allt du gjorde. Du pratade med mig om att jag hade vilja, jag antar att vi fått det av varandra.

Önskar att jag kunde förklara för er alla om hur fantastisk Julia är som person. Hur mycket jag älskar henne och hur mycket jag skulle göra för att få se henne igen. Hur mycket hon betyder för mig, hur hårt allt känns att hon inte finns här på jorden med mig längre.

Hur mycket vi gjort tillsammans. Alla ni som skriver att jag ska skriva en bok. Jag skulle gärna vilja skriva en bok. En bok om min Julia och om allt vi gjort ihop.

En bok där jag förklarar våra starka band, hur vi redan i tidig ålder tog varandra i försvar framför alla. Hur vi alltid valde varandra framför alla andra.

En bok där jag river ut mitt hjärta och lägger det i boken. Där jag får försöka förklara min kärlek till Julia.

En bok där jag får skriva allt mitt hat mot den fruktansvärda sjukdom som tog henne ifrån mig. En bok som handlar om vårt fantastiska liv tillsammans och allt jag ska göra för att fortsätta hedra henne.

Ni vet filmen, ”allt för min syster?” Jag såg den ett kort tag innan Julia fick besked om att hon hade cancer. Jag tänkte på Julia och min syster Isabell hela tiden, tänkte att jag skulle gjort precis samma sak som hennes syskon och mamma i filmen. Att jag skulle skita i allt bara för att få vara med henne.

Grinade som en tok när jag såg den filmen för det kändes så hemskt. Tanken på att jag skulle förlora Bella eller Julia var hemsk, mådde dåligt flera dagar efter jag sett den.

Nu sitter jag här, ett halvår senare och har varit med om det. Mitt livs värsta mardröm är sann och jag får kämpa varje dag med att försöka göra den drömmen lite finare.

Lite lättare att leva i. För oavsett vad som händer i mitt liv så ska jag gå in helhjärtat i det. Min dröm här i livet är att bli fotograf, Julia stöttade mig alltid i det valet. Satt och berömde mina bilder länge, engagerade sig i vad jag ville bli. Engagerade sig i att jag kunde.

Jag kan och jag vill och jag ska nå dit. Jag ska bli Fotograf och jag har planer på vad jag vill fota när jag tjänat ihop tillräckligt med pengar.

En sak som jag aldrig kommer glömma är när Julia amputerat sitt ben. Vi blev själv i rummet och det var första gången hon var ledsen. Hon tog tag i mig och grät och jag försökte att inte gråta. Jag tröstade henne precis som jag alltid gjort när hon var ledsen, stöttade henne, pratade med henne.

Det var svårt att inte gråta. Hon berättade vad hon kände och jag förstod. Jag tror det ibland är viktigt att man har förståelse istället för att alltid pusha framåt och stötta och säga att allt kommer bli bra. Ibland måste man få känna att det är jobbigt och veta att det också är okej.

När vi pratat klart så sade hon att det kändes så mycket bättre. Att jag alltid fick henne att tänka annorlunda och se saker från olika perspektiv. För mig har det alltid varit tvärtom.
Tror inte hon förstår hur mycket hon lärt mig.

Sedan sade hon, ”Jag är så glad att allt det här drabbat mig, för om det hade varit du som legat här så hade jag inte klarat av det.” 


Där satt vi. Vi båda grät och jag grät ännu mera. Min fina, älskade, underbara Julia. Jag önskade varje dag att det var jag som låg där och fick ta all skit. Jag som ändå hade hunnit uppleva min första kärlek, första resan utomlands utan några föräldrar, åka till ställen jag hade velat se, gått på bal, tagit studenten.

Jag önskade mig inget annat än att kunna räcka fram min arm varje gång de skulle sticka dig.

Det var för att det var du som låg där som jag klarade av att stå på sidan om och kämpa med dig. Kämpa för att du skulle må bättre, göra allt för att du skulle skratta.
Göra allt som vi alltid gjort innan så du skulle känna att inget var förändrat.

Göra allt för att alla skulle se hur fantastisk du är. Hur du kämpade, hur du ville, att du, oavsett hur dåligt du mådde, alltid såg till andra före dig själv. Oavsett vad.

Min fina, älskade, underbara Julia. Nu ska jag leva mitt liv på jorden med att fortsätta göra det. Hedra dig, i allt jag gör. Jag ska bli fotograf och uppleva alla drömmar vi ville göra. Sätta in alla bilder i ett minnesalbum som är tillägnat dig och mig och det minnesalbumet ska jag ta fram och visa mina barn. Berätta för dem att de hade den mest fantastiska moster man kan ha. Att du var för fantastisk för att stanna.

Visa dem alla ställen som jag varit på och berätta att du var med från himlen.

Du är med mig. Du är så mycket av mig. Jag saknar dig varenda sekund jag är vaken och ber till mitt öde att jag ska få drömma om dig varje natt. Jag tänker aldrig försöka leva ett liv utan dig för det kommer inte gå, därför ska jag tillägna mitt liv till att göra allt vi skulle göra tillsammans.

Du är med mig, överallt.


 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Du & jag, tills döden för oss samman.

 

5 Comments

  1. Dina tankar i ord och bilder,hjälper mig i min egen sorg för Julia.Jag träffade aldrig henne,men via Birgitta(hennes mamma),så fick jag lära känna Julia genom åren.
    Min empati för Birgitta,Roffe och hennes bröder Tobias och Adam,gör så ont,varje dag…Du tröstar mig,tack!

  2. Du tröstar mig med Beatrice, det är så mycket som du skriver om som påminner mig om det jag upplevde med vår Julia i Sunne även om jag är Pappa, många var de gånger jag ville sträcka ut armen, byta plats och låta mig ligga där Julia låg och kämpade, låta henne leva det liv jag levt, få uppleva de saker här på jorden hon aldrig hann göra och få ha ett mycket längre liv än hon tilläts få. Jag är övertygad över att Julia hjälper dig bli fotograf, vår Julia är med oss för alltid och trots att saknaden inte går att beskriva i ord för mig förmedlar du känslor i skrift som gör att tårkanalerna töms och samtidigt lättar smärtan i hjärtat, du har sett och ser möjligheter trots alla uppförsbackar och tillåter dig själv att lämna ut dig och ditt inre till oss andra, du är en fantastisk kvinna Beatrice, lova att aldrig glömma vare sig det eller din fina Julia, alltid älskad, alltid saknad. Peter

  3. Läser och sänder många kramar till er. Vill gärna att ni skall veta att H.M Drottningen är liksom alla vi andra mycket tacksam för den stora insats ni gör för Barncancerfonden samt för att få träffa er alla och Julias familj här på Öland. Vi träffades nyligen i ett annat sammanhang. Ert engagemang gör skillnad och kommer att ge resultat för många andra unga människor

  4. Kära Beatrice, tack för att du så öppet och ärligt delar med dig av dina upplevelser och känslor. Det berör mig djupt. Du bär så mycket, kanske kommer du att skriva den där boken för att dela med dig. Jag hoppas att det i så fall kommer att lindra din sorg. Saknaden kommer vara med dig, men också kärleken och alla fina minnen. Allt gott till dig <3

  5. Fina fina människa, finns de verkligen sånna som du? Jag blir så innerligt berörd av de du berättar, o hur stort hjärta du har. Förstår att du har stor sorg för din vän. De du/ni gör är helt fantastiskt. Hoppas precis som ni att man finner bot för denna hemska sjukdom. Kom ihåg hur viktigt o betydelsefullt eran insats är… Ord är överflödiga! Beundrar er.

Kommentera

Required fields are marked *.