Tillbaka till verkligheten.

| 2 Comments

Nu är det tillbaka till verkligheten som gäller och verkligheten i Mitt(Adéles) fall innebär skola, plugga, träna, sova. Låter kanske inte så jobbigt men det tar upp mer energi en vad man kan tro. Jag vill inte sluta prioritera Juliaresan. Det är det absolut bästa jag gjort och förmodligen kommer att göra i hela mitt liv. Jag kommer ihåg i våras precis efter att Julia hade gått bort…
Jag klarade inte av att vara på skolan, jag tror att jag var borta där ifrån i 4 veckor och det enda jag gjorde under den tiden var att jobba med Juliaresan. Jag gick hem till Bea tidigt på morgonen och kom hem sent på kvällen. Mamma frågade mig ifall jag inte skulle ta med mig en madrass och en kudde för jag bodde ju praktiskt taget där. Lika bra att sova där liksom, haha.

Men efter de där veckorna så var jag ju ändå tvungen att gå tillbaka till skolan. Jag kunde ju inte bara släppa allt för att sedan nu i höst dränkas i jobb som jag inte kände att jag orkade göra i våras även fast jag hemskt gärna ville det. Det gick bra i alla fall, för såklart så stöttade vi varandra! Bea, Stina och amanda hjälpte mig med läxor och tröst efter skolan.

Jag kommer ihåg då jag valde linje och visste att jag skulle gå på samma skola som Julia och Amanda. Jag såg framför mig hur det var vi tre som satt och pratade på rasterna hur jag skulle träffa dem varje dag på skolan.
Julia blev sjuk hösten då jag gick i nian och jag kommer ihåg hur vi pratade om att hon skulle få slippa gå om ettan för hon jobbade hemma och hon skulle jobba över sommaren och så. Ibland så kom jag ner med mina läxor hem till Julia så satt vi där och pluggade tillsammans och så spelade vi tv-spel eller kollade på en film då vi var klara. Eller kanske inte orkade med pluggandet något mer.
Alltså vad man än gjorde med Julia så var det skitkul! Bara en sådan sak som att kolla på film med Julia var jättekul för hon kunde flika in med så mycket roligt fakta om någon skådespelare i filmen eller något roligt som kunde ha hänt under inspelningen av filmen. Julia är så smart, hon kan så mycket om så mycket. Vi kunde sitta och prata om barnfilmer, eller barnprogram och hur de gamla är så mycket bättre än dem nya. Vi sa det att vi skulle visa våra barn de barnprogram och filmer som vi har växt upp med för dem är de bästa.

Julia amputerade sitt ben på våren. Jag kommer ihåg hur jag tänkte ”det värsta som kunnat hända har hänt. Nu kan det bara gå åt rätt håll.” Det fanns inte i mitt huvud någonstans att Julia kunde gå bort. Det fanns bara inte. Så efter operationen var det bara att vänta på att stumpen skulle läka så att hon kunde få sin protes. Vi pratade om yran och hur hon längtade så mycket. Förhoppningsvis skulle hon få sin protes till dess. Men den där sablarns protesen kom ju aldrig.
Den var som ett tecken på framtiden skulle man kunna säga. Ett friskhetstecken på någe vis, att det inte spelade någon roll att hon behövde amputera benet för hon skulle vara frisk. Men den kom ju aldrig.

Herregud vad jag saknar Julia. Jag fattar fortfarande ingenting. När Jag er hennes klasskompisar i korridoren eller hör att de ska ha klaskonsert så kan jag bara tänka att ”Där skulle Julia vara.” eller ”Tänkt om Julia ska sjunga! Undra vilken låt hon ska ta.” Julia är så fantastiskt duktig på att sjunga. Jag vill att det är hon som står där på scenen i aulan och sjunga sina egenskrivna låtar och spelar gitarr.

Men verkligheten fortsätter och vi måste göra det bästa vi kan av den. Julia fortsätter att leva med oss i all evighet och samma sak gäller Juliaresan. Juliaresan kommer att leva vidare för alltid och vi ska tillsammans med hitta botemedlet så att det som kan se ut som ett friskhetstecken eller kännas som ett faktiskt är det.

Den här bilden är tagen efter att vi hade Abba-konsert med kören så vi hade lite 70-tals utstyrsel.

Då vi var yngre så gick alla i fantasic five i samma kör. Jag kunde inte ens läsa texterna i sånghäftet då.

 

2 Comments

  1. Adde! Vad fint du skriver om din tid med Julia. Vi vet ju hur mycket roliga saker ni gjorde och era härliga skratt när ni var tillsammans. Du har under hela Julias sjukdomstid funnits nära och aldrig tvekat att tillbringa tiden hos oss. Det är därför ni betyder så mycket för oss i familjen ni har kämpat med oss och det är stort. Kramar kramar till dig Adde!

  2. Åh vad fint och bra du skriver Adele! Det värmer att läsahur kärleksfullt ni skriver om Julia. Ni är så bra hela bunten!

Kommentera

Required fields are marked *.