Summeringen av resan, Del 4.

| 2 Comments

I förra inlägget berättade jag (Beatrice) hur vi fem var samlade i slutet. Härifrån har jag känt en konstig känsla, arg, ledsen, frustrerad, sorgsen. Det är nog en känsla jag kommer bära med mig för resten av mitt liv.

Det finns ingenting i denna värld som jag hatar så mycket som cancer. Jag hatar ingenting annat än cancer.

När vi fem satt samlade i det lilla sjukhusrummet i Östersund och tittade på varandra förstod jag att vi alla tänkte samma sak. Det vi kämpat mot sedan Julia fick beskedet om att hon hade cancer skulle hända. Vi skulle förlora vår Julia.

Jag satt i fönstret och kollade ut, kände en sådan ilska. Rädsla, jag kände allt på en och samma gång. Det är en känsla som inte går att förklara och jag hoppas att ingen av er ska få vara med om den. Och jag vet att många av er som läser detta har varit eller är i samma situation.

Den känslan då man förstår att snart är det över. Snart kommer mitt liv bestå av ett liv utan Julia på jorden. Den värsta tänkbara tanke man kan tänka, den tanken skulle bli min verklighet.

Vi alla var samlade runtom Julia när hon tog sitt sista andetag. Min luft tog slut. Jag försvann, visste inte vem jag var. Vad skulle jag bli? Vad skulle hända nu?

Vi satt där inne länge, vill inte gå in för djupt på den här dagen för den är väldigt privat. Men vi satt där länge, hela dagen.

Jag var med Julia hela tiden, var inne hos henne hela tiden. Även om hon inte levde, så levde hon ändå. Hon var och kommer alltid vara min Julia. Den jag varit med jämt. Skulle inte lämna hennes sida en sekund även om det bara var hennes skal som låg där. Det var ändå min Julias skal.

När jag kom hem på kvällen satt Amanda, Stina och Adéle i min soffa. Jag ville bara slänga av mig kläderna och lägga mig i sängen och gråta tills jag somnade, men när jag såg dem så blev jag glad. På ett konstigt sätt.

Jag förstod att vi kommer hålla ihop, och bli ännu starkare. Jag gjorde en plats åt Julia i mitt hem, tände ljus och sedan satt vi och kollade på TV. Vi satt med varandra länge och bara kollade på tv, pratade om lite allt möjligt. Ingen förstod något. Vi orkade inte prata om dagen som varit, vi orkade bara umgås.

Dagen efter kom alla till mig tidigt på morgonen. Vi skulle ut och gå runt Frösöberget, en runda på 7 kilometer. För att tänka på annat, sippa tänka alls.

Vi ville bara umgås. Vara nära varandra, jag ville inte umgås med några andra. Ville bara vara med dem som varit med mig hela tiden, under hela mitt liv. Med de som funnits där oavsett vad. Vi som alltid håller ihop, som kan umgås oavsett hur man än mår.

Vi gick runt berget, sedan gick vi hem till mig. Jag var arg varje dag, inte så jag visade det och var arg på dem jag var med, men jag hade en sådan frustration inom mig. Jag visste att det här är inte slutet. Det ska inte sluta såhär.

På en promenad runt berget så sade jag att vi borde göra något. Vi borde göra något och i vårt umgänge så innebär ordet borde MÅSTE. Vi alla var överens. Vi skulle göra något för att hedra vår Julia. För det här var inte över ännu, det var långt ifrån över.

Det här var en början, för att för resten av våra liv alltid göra saker som ska hedra vår Julia.

2 Comments

  1. Älskar er alla.!
    Tack för resan.!
    Nu fortsätter vi kampen mot Cancer.
    <3<3<3

Kommentera

Required fields are marked *.