Målet

| 1 Comment

Dagen vi skulle cykla från Kalmar till Böda var väldigt speciell.  Det var vår sista etapp, det sista vi skulle cykla på vår långa resa genom Sverige. Egentligen kommer jag (Stina) inte ihåg så mycket från själva cyklingen, det enda jag kunde tänka på var att vi snart skulle gå i mål. Resan skulle på ett sätt ta slut, men ändå inte.

Vi cyklade tillsammans med några av Kalmarcyklisterna, men vi hade bestämt att vi skulle cykla själva från Föra till Böda, så efter det cyklade vi utan dem.  Men då fick vi höra från killarna i servicebilen att en kille ville cykla med oss, så vi bestämde att han fick hänga med ett tag, men från Löttorp och vidare cyklade vi helt själva.
Det var väldigt varmt den dagen men inte så jobbigt att cykla. Tyvärr var det många irriterade bilister som inte gillade att vi störde i semestertrafiken och verkligen tryckte på tutan när de körde om oss. Men vi vinkade bara tillbaka och hoppas att de kanske tänker på att cyklister är oskyddade i trafiken i framtiden, och att vi faktiskt har rätt att cykla på vägarna. Hur skulle vi annars ta oss fram till Böda?

Vi skulle gå i mål på Böda sands camping och innan det så blev vi intervjuade av kanal 5! De spelade in till nästa säsong av deras program Böda sand camping. Tyvärr blev det inte en så lång intervju för vi var tvungen att cykla in i mål 19.10. Så vi cyklade in mot campingen och kände hur det pirrade i hela kroppen, nu skulle vi ju gå i MÅL! Eller ja, cykla i mål.

Vi skulle cykla till scenen, men det var inte så lätt att förstå vart vi skulle cykla så vi cyklade mot våra familjer, släkt och vänner som samlats där. Men de pekade åt vilket håll vi skulle cykla så allt löste sig!
Vi cyklade ett varv runt campingen och sen närmade vi oss scenen. Då hör vi hur de spelar ”Vårens första dag” och vi får cykla fram till scenen. Alla vi skakade, så påtaglig var känslan av att faktiskt ha genomfört en 124 mil lång resa genom Sverige. En resa som gett så mycket, tagit så mycket av ens energi och krävt mycket av ens styrka.

Vi stod på scenen och folk applåderade. Vi blev intervjuade och fick även auktionera ut buketter till publiken som de på Böda camping överraskade oss med. Vi fick även veta att Fordonsmäklarna gick in med 25 000 kr till Juliaresan! När man redan var väldigt känslosam så blev det här en väldigt positiv överraskning, jag vet att jag blev alldeles tårögd i alla fall.

Sen, när allt var klart, så fick vi gå ner till våra nära och kära. Det var ett enda stort gråtkalas. Alla känslor låg bara och väntade på att få komma ut när vi hade gått i mål, och när vi fick se allihopa så brast det. Det kändes otroligt skönt på ett sätt, att bara få kramas och få ut allt man byggt upp och hållit inne mer eller mindre på resan. Att få känna tryggheten i en kram hos de som stöttat oss hela vägen.

Sen så var det dags för mat. Det kändes konstigt att bara klia av scenen och bara vara…klar. Vi åt på campingen och det var en välbehövlig middag. Det var svårt att ta in då, att man faktiskt var framme. Men det var vi ju! Att gå och lägga sig senare på kvällen var otroligt skönt, man kunde andas ut. Vi hade ju klarat det, att cykla 124 mil genom många av Sveriges städer, vår egna roadtrip på cykel, och samlat in pengar till Barncancerfonden. Allt för dig Julia. Alltid för dig, Julia.

(Vi har lite problem med att ladda upp bilder just nu, men de kommer upp så fort det går att ladda upp bilder igen.)

 

One Comment

  1. Det var så stort att stå där på Böda Sand och se er cykla in och veta att ni gjort det, cyklat 124 mil för att hedra vår älskade Julia och samlat in så mycket pengar till forskning, under er resa. Vi är stolta över er! Kramar familjen Björch

Lämna ett svar till Birgitta Avbryt svar

Required fields are marked *.