This will never end

| 8 Comments

Det här är ingen summering. Det här är bara jag som känner att jag måste skriva av mig, skriva då jag inte föddes med förmågan att prata när jag mår dåligt. Känner inte att jag har någon att prata med, vill inte dela med mig av för mycket samtidigt som det inte skulle göra någonting om jag gjorde det.

Har en familj jag kan prata med, i familjen räknar jag med Julias familj eftersom jag har lyckan att ha två. Men jag vet inte, jag är inte en sådan person som sätter mig och pratar och är ledsen på det viset med någon. Det kanske inte någon är?

Känns bäst när man är själv. Då ens tankar går på högvarv och man känner att man måste få rensa lite, tänka på alla de tankar som man alltid annars försöker stöta bort. De går inte att stöta bort dem, det gör verkligen inte det. Ibland kan jag bli arg på människor som säger att livet går vidare, i någon form av pepp? Ja, det går vidare, men det blir aldrig sig likt. Det kommer alltid finnas någonting som fattas.

Kollade precis på ett humorprogram, ett herreans liv. Där gjorde de en sketch om julen, då blir jag också påmind. Påmind om att denna jul så kommer det inte vara jag, min kusin Adam och Julia som sitter vid barnbordet. Vi som aldrig blev vuxna i vår familj. Vi som ville sitta vid barnbordet även fast den yngsta av oss var 17. Ändå skulle vi sitta där.

Bara alla små saker i livet. Häromdagen skulle jag ringa till min pojkvän och knappade automatiskt in Julias mobilnummer. Julias mobilnummer som jag aldrig mer kommer kunna ringa och hon svarar.

Vet inte. Ibland kan jag bara vara arg och frustrerad på så mycket. I början var det värst, jag var arg på allt och alla. Alla som klagade över småsaker och inte tänkte sig för när de yttrade sig.

Men jag minns en gång så väl, när vi satt och planerade vår Juliaresa release, eller vad jag ska kalla det. Vi satt med Roland Olsén från Östersunds Posten. Vi planerade hur de skulle lägga upp det för de gjorde en nyhet som skulle vara med i tidningen dagen efter vi släppte projektet. Kommer ihåg att jag berättade för honom att jag kunde hata folk som klagade över skitsaker, sådana som inte tänkte sig för och att var & varannan statusuppdatering handlade om hur ont i halsen folk hade.

Roland kollade på mig och sade att han förstod, sedan sa han:

Men det kan göra väldigt ont att ha ont i halsen. De sade han samtidigt som han kollade mig i ögonen och jag kände bara hur allt släppte. Hur allt mitt agg mot mänskligheten försvann, för det är ju så. Jag kommer ha ont i halsen och jag kommer att klaga över det i framtiden, för att det är mänskligt. Vet inte varför jag berättar det här för er, men när jag skriver så tänker jag inte på att det är så många som läser det..

Egentligen vet jag inte vart jag vill komma med det här inlägget. Mer än att jag saknar Julia mer och mer för varje dag som går. Ibland kan jag bli knäpp när jag tänker på hur länge jag har kvar att leva, det låter konstigt men det är så otroligt lång tid. Jag kan leva i sextio år till och jag vill leva i sextio år till. Jag vill hinna göra allt jag vill göra och allt som jag & Julia skulle gjort tillsammans.

Jag vill skaffa barn med min fina pojkvän och se dem växa upp.

Samtidigt så är jag livrädd för allt. För saker och ting vänds upp och ner i loppet av en sekund. På en sekund rasade hela min värld, den dagen Julia ringde och berättade att smärtan i hennes knä var en tumör.

Hon ska klara sig, hon ska klara sig, hon kommer klara sig.

Hur i hela friden ska man kunna vända den tanken som man levt med i över ett och ett halvt års tid för att förstå att det inte blev så? Att den tanken förblev en tanke, det hoppet förblev just det, ett hopp.

Ett hopp om att allt skulle bli som förr, en önskan. En enda önskan.

Jag vill inte leva i sextio år till utan att träffa Julia, jag vill verkligen inte göra det. Jag vill träffa henne och vet att hon är här med mig, få en uppenbarelse lite då och då.

Ibland är jag så övertygad om att hon är med mig. Idag gick jag till affären och när jag gick hem så visste jag att alla mina nära och kära tittade på mig, just då, när jag gick där i mörkret. Det är så himla mycket vi människor inte vet om världen, vi tror oss veta. Vi har byggt upp någon slags fasad om hur man ska vara, media speglar allt och vi har åsikter och dömer människor innan vi ens känner dem, för att vi tror oss veta hur de är.

Vi tror oss veta väldigt mycket, i det stora hela så tror jag det är väldigt lite vi vet.

Men en sak som vi vet hur man gör, det är att älska. Kärlek. Det är något vi människor är bra på men som vi gör för sällan ibland, det är nog därför vår värld ser ut som den gör. Jag träffade många människor under resan som jag bara ville krama om och säga att jag verkligen tyckte om dem. Vissa människor älskade jag direkt, sådana som bara tog plats i hjärtat på en.

Och från det ena till det andra. Coldplay, tack coldplay. För att ni under hela denna tid gjort låtar som jag lyssnar på när jag mår dåligt. Som får mig att må sämre, men ändå bättre. Som sätter ord på mina känslor och som får mig att känna hopp, hopp om att det blir bättre hur hopplöst allt känns, så kommer det bli bättre.

Yellow är en låt Coldplay har gjort som passar så bra in på Julia och mig. Den kommer jag aldrig sluta lyssna på, det är verkligen vår låt. Det finns så mycket han sjunger i den låten som förklarar hur jag känner för Julia.

Lite ur texten:

Look at the stars
Look how they shine for you
And everything you do
Yeah they were all yellow

I came along
I wrote a song for you
And all the things you do
And it was called yellow

So then I took my turn
Oh what a thing to have done
And it was all yellow

Your skin
Oh yeah your skin and bones
Turn into something beautiful
You know you know I love you so
You know I love you so 

För att lyssna på låten, tryck här

Tack.

 

8 Comments

  1. Det är svårt att leva när det alltid kommer att fattas någon. Jag förstår det du menar med ” jag är inte en sådan person som sätter mig och pratar och är ledsen på det viset med någon. Det kanske inte någon är ?” Att musik är balsam för själen och hjälper när dagarna känns svåra håller jag också med om. Livet gör ont ibland av saknad och mycket annat men det är också en gåva att ta vara på. Julia skulle inte vilja att du missar det. Ja, du skriver verkligen fint. Ta hand om dig och.. jag tror vi är många som läser men alla vill/vågar inte lämna kommentarer <3

  2. Vad fint du skriver! Jag förlorade själv min bästa vän för snart 6 år sedan. Kan inte förstå vart tiden tagit vägen. Tänker fortfarande på henne varje dag. Jag tror att saknaden kommer aldrig försvinna men samtidigt känner jag precis som du att hon är med mig många gånger. Det är de bästa stunderna i livet. Ta hand om er! Massa styrkekramar till er<3

  3. Fantastiskt fint skrivet! Du säger att du inte kan prata om hur du känner, men det kan du ju – i skrift. Förr hade man dagbok att skriva i, en blogg är nutidens dagbok. Och det är väldigt viktigt att man får ur sig det som pressar och tynger. Man måste lätta på det trycket, även om det tyvärr kommer igen. Men då vet ni att många många läser vad ni skriver, känner med er, kan inte göra något för att det ska bli som förr men kan ändå hjälpa till lite att ta emot känslor och kanske vara bollplank. Fortsätt att skriva! Du kanske också kan sätta ihop dina tankar till dikter som kan bli sånger som någon kan tonsätta (eller till Coldplays musik). Kram!

  4. Beatrice din sorg och saknad är tillsammans med vår familj så oändlig, ändå måste vi välja att leva för Julias skull. Hennes omsorg om oss hela tiden och mest mot slutet av sitt liv var att hon visste att vi skulle bli så ledsna, det oroade henne mer än allt det svåra med hennes sjukdom. Det är därför vi försöker hitta glädje och hopp i sådant som händer runt om oss fast hjärtat gråter många gånger. Det är som du skriver Bea att sorgen och saknaden ökar för varje dag och när tankarna kommer faller man brådstörtat i djupet, då måste man få prata med någon eller skriva något eller lyssna på vacker musik. Här kommer en fin dikt av Atle Burman:
    ”Det sägs att bara tiden går
    så ska den läka alla sår

  5. Dikten blev inte färdig:
    Det sägs att bara tiden går
    så ska den läka alla sår
    som sorgsna hjärtan gömmer.
    Visst är vårt minne ofta kort
    men att en när och kär gått bort
    är nåt man aldrig glömmer.
    En tröst för den som lämnats kvar
    är hoppet som ens hjärta har
    trots tårarna man gråter.
    För himlens eget löfte är
    att älskar man varandra här
    så möts man en gång åter. Kramar!

  6. <3<3<3< – kramar till dig/er!

  7. Jag vill inte heller fira jul i år….hur ska jag kunna göra det utan mamma?

Kommentera

Required fields are marked *.