?

| 2 Comments

Påbörjade nyss ett inlägg som jag skrev väldigt långt och ingående på. Men jag suddade det, kändes inte som om det ledde någon vart. Kanske var jag bara tvungen att skriva av mig lite, skriva så som jag känner.

Allt känns så konstigt. Igår var det åtta månader sedan och jag väntar fortfarande på att Julia ska komma hem. Tar fortfarande upp telefonen och tänker ringa henne. När jag ska skicka ett meddelande till alla i Fantastic Five så skriver jag in hennes nummer också.

Jag köpte en ny telefon och lade till alla nummer och hennes nummer är där. Även fast det bara är ett nummer så är det ändå ett nummer som alltid kommer betyda någonting för mig. Det är Julias nummer.

Ja, det finns så mycket som gör så ont. Det finns så mycket man lärt sig genom allt detta, saker och ting som man kanske inte skulle lärt sig annars. Men jag kan väl knappast påstå att det har varit värt det.. Hade hellre varit som jag varit innan och haft Julia med mig.

Jag saknar att ha någon att prata med, ha någon att dela med mig allt till. Allt som jag känner och allt som jag gör. Någon som bryr sig och som alltid lyssnar, alltid. Oavsett vad det än handlade om. Man kan inte lära sig att prata med någon. Jag pratar inte känslor, sådan är inte jag. Jag går hellre in i mig själv och är ledsen för att sedan må bättre.

Vet inte om det är bra eller dåligt. Många säger att det inte är bra, men för mig har det alltid fungerat. Har jag velat prata med någon om något så har jag alltid vänt mig till Julia. Eller någon av F5.

Men alltid Julia i första hand. Nu gör jag också det, pratar med henne om allt jag känner. Om jag är arg eller om jag är ledsen. Om någonting har hänt. Om jag vill ha hjälp med något.

Även fast jag inte får svar direkt eller hör någon röst så får jag ändå svar. Svårt att förklara.

Fick en fråga häromdagen, hur jag orkar göra allt för Julia?

Simpelt svar, jag skulle aldrig orka att inte göra någonting för Julia. Fick även en fråga om vad jag trodde att Julia skulle tycka om allt vi gjort för henne?

Jag vet att hon är stolt och glad över allt vi gjort. Men jag vet också att hon många gånger varit orolig om vi tagit oss vatten över huvudet. Som att vi startade detta såpass tidigt.
Alla gånger vi skulle prata med sponsorer och jag grät samtidigt som jag sminkade mig. Då kunde jag nästan börja skratta mitt upp i alltihopa för att jag såg hur hon tittade på mig.

Varje dag gick jag på en skör tråd, en tråd som antingen bar eller brast. I det här fallet så fick den inte brista, för att det här skulle gå. Vi skulle fixa detta, filmen skulle bli gjord, även om det hugg i hjärtat på mig varje gång jag hörde henne skratta.

Jag grät ofta när jag var själv i det där lilla redigeringsrummet. Höjde volymen till max och lyssnade på My chemical romance- cancer.

Sedan lyssnade jag på hennes skratt och mindes. Kände hur fel allt var, jag skulle inte gråta för det ville hon inte. Jag skulle tänka på saker som fick mig att skratta, och jag har så mycket minnen som får mig att skratta med Julia. Vi har inga dåliga minnen tillsammans, inte ens under hennes sjukdomstid. När hon var så sjuk och jag knappt kunde titta på henne utan att börja gråta.

Varje dag var en kamp under hennes sjukdomstid och hon kämpade. Varenda dag kämpade hon med all kraft.

Att stå på sidan om och bara kolla var inte lätt. Att veta att det finns ingenting jag kan göra för att hjälpa henne, mer än att finnas till. Hjälplösheten. Känslan när man ser det vackraste och bästa man har bara försvinna ifrån en, sakta. Hur någonting åt upp henne inifrån och bröt ner hennes kropp totalt.

Allt detta borde vara minnen som kan få mig att vilja spy, vilket det ibland gör. Men mitt i allt mörker så finns det ändå ljus. Julia, det eviga ljuset. Hon som alltid skrattade eller fick mig att skratta. Hon som lös upp denna vedervärdiga tid för alla oss anhöriga.

Julia som alltid stått vid min sida och kämpat för att allt ska vara rättvist, för att jag och alla andra ska bli behandlad med rättvisa.

Var det någonting som Julia avskydde så var det när man var elak med andra människor. Hon tog alltid hand om personer som var utanför och avskydde när inte alla människor fick ta samma plats.

Ja jag vet inte vart jag vill komma med allt. Men det är skönt att bara skriva av sig ibland.

Många kramar från oss i Juliaresan<3

2 Comments

  1. Tack för att delar med dig när du skriver av dig. Hoppas det hjälper dig att må lite bättre. Kram

  2. Jag känner så med er…. Tänker på er och på Sunnes Julia. Kram från Bettan på Prostgården i Sunne

Kommentera

Required fields are marked *.