Lång väg tillbaka.

| 4 Comments

Hej på er.

Här sitter jag (Beatrice) nu och kollar ut genom fönstret. Det är en jättefin höstdag ute och jag ska snart göra mig klar för att gå ut en sväng med min älskade hund Thelma.

Varje gång jag kollar ut så kan jag inte sluta tänka över hur saker och ting var för ett år sedan, jag har börjat göra det mer och mer. Saker och ting var så annorlunda, vi levde i sådan ovisshet. Men det var just nu, i Oktober månad som vi fick beskedet. Beskedet om att det inte fanns något mera att göra för Julia. Det där beskedet som man stötte bort, det beskedet som man försökte glömma och försökte göra till något annat.

Det beskedet jag ljög om för ALLA mina vänner förutom Amanda, Stina och Adéle. Jag kommer så väl ihåg den kvällen, när vi alla samlades hemma hos Amanda. Jag var så förstörd.  Visste inte hur jag skulle få fram orden, vad jag skulle säga? Hur skulle jag uttrycka mig? Hur skulle de reagera? Skulle jag ljuga för dem för att skydda dem, för att de skulle tro annat?

Nej, jag kunde inte göra det. Jag var tvungen att säga som det var, för Julia hade bett mig om det. Hon ville att vi alla skulle veta hur det såg ut. Vi satt på Amandas rum, jag grät från det att jag satte min fot hemma hos henne. Vi kopplade upp oss på internet och väntade på att börja skypa med Stina, som just då befanns sig i Norge. Allting kändes så konstigt.

När jag såg Stina så förstod jag att nu, nu ska jag säga de där orden som jag aldrig någonsin i mitt liv trodde att jag skulle säga. Men jag måste säga dem.

Känslorna blev överväldiga. Jag var arg, ledsen, frustrerad, förbannad, kunde inte känna någon lycka. Kände bara ett sådant hat mot den person/makt/öde som försökte ta henne ifrån mig, ifrån oss. Varför?

Jag berättade som det var. Grät och för en sekund så förstod jag att jag precis sagt att Julia skulle dö. Fick panik, så skulle det inte bli. Började genast prata om att det kunde finnas vägar, alla vi satt där. Det kändes som om Stina var hemma, även fast vi såg henne på en fjuttig liten skärm. Stina tog beslutet där och då att åka hem, och det dröjde inte mera än en vecka förrän hon var på plats.

För ett år sedan, ungefär vid den här tiden. Hur kan det ha gått ett år redan? Känns som om det var igår. Kommer minnas det som det var igår för resten av mitt liv, allt är så påtagligt fortfarande, allt känns och gör lika ont. Även om det kommer med längre mellanrum så är det ändå lika påtagligt.

Ändå saknar jag det där, för ett år sedan. Hur kan man sakna att leva i ovisshet? Hur kan man sakna att aldrig riktigt veta vad som ska hända?

Jo, för ett år sedan så var Julia ändå här. Hon hade säkert ondare än vad hon sade, men hon var ändå pigg. Hon kunde göra saker. För ett år sedan så kunde jag gå hem till mina kusiner och hon var där.

För ett år sedan kunde jag ringa till Julia och hon svarade i telefonen. För ett år sedan kunde jag säga allt jag störde mig på och var förbannad över till Julia och hon lyssnade. För ett år sedan kunde jag gå dit och krama om henne, säga hur mycket jag älskade henne och att allt skulle bli bra.

Nu sitter jag här ett år efter och finner inga ord som kan förklara mitt hat mot cancer. Jag förstår fortfarande inte heller att hon inte finns. Hon finns visst, jag väntar bara på att få se henne, få träffa henne, prata med henne.

Vissa dagar känns bara vägen tillbaka så otroligt lång. De dagarna då man vaknar och känner att man lika gärna kan stänga dörren och dra ner rullgardinen, lägga täcket över huvudet och bara ligga kvar. De dagarna då man får kämpa sig upp ur sängen, se tavlan på Julia som står mitt emot min säng, det första jag ser när jag vaknar & det sista jag ser innan jag somnar. För att förstå att den där tavlan är det jag kommer få se, under mitt liv. Jag kommer få nöja mig med att se bilder på henne. Men jag vill inte nöja mig med det, jag vill se mera.

Lång, slingrig väg med många gropar som man måste ta sig upp ur innan man kan fortsätta gå. Idag tog jag itu med att ta kontakt med en vän som jag inte hört av mig till på evigheter. En person som ringt mig för att höra hur jag mår, hur allt går, vad jag gör. En person som ringt för att visa sitt stöd och engagemang. Låter hemskt när jag säger att jag inte orkat, jag har inte orkat svara och jag har heller inte orkat ringa upp.

För att ju desto fler vänner jag tar kontakt med, desto verkligare blir allt. Det är en svår känsla att förklara och jag ber inte någon av er att förstå den. Jag förstår den själv och känner att det är det som är bäst för mig, jag gör det som känns bäst och ingenting annat.

För när jag väljer att ta kontakt med människor igen så är det för att jag vill ha dem i mitt liv, för att jag vill bry mig om dem. Det vill jag kunna göra på heltid, gå in helhjärtat och inte bara något halvdant. Personer som jag bryr mig om vill jag ge tid, och det krävs så mycket från mig att kunna engagera mig eftersom jag verkligen vill gå in med allt jag har.

Ja, jag vet inte vart jag vill komma med detta inlägg. Mer än att ibland är det jobbigt, vissa dagar är så mycket jobbigare än andra. Idag var morgonen värst och nu börjar jag komma tillbaka.

Är så glad att jag har min hund. Det är skönt att ha någon att ligga bredvid och som man kan torka tårarna på, någon som bara ligger där och förstår, lyssnar och ger en så mycket kärlek och glädje. En som alltid får en att behöva och vilja stiga upp på morgonen, för oavsett hur förjäkligt allt än ser ut så viftar hon på svansen. Hon lägger upp tassen och hon kommer nära en. Hon märker direkt när någonting har hänt och kom in i mitt liv för ungefär ett år sedan. Det är som om hon gått igenom allting med mig, som att hon förstår mer än jag förstår.

Det har hänt så mycket konstigt i min lägenhet de senaste dagarna. Igår satt jag på sängen och skulle sätta på mig strumporna, då hör jag hur någon drar ner dörrhandtaget, det låter på ett speciellt sätt. Tänkte att det var min syster som kom på besök för hon brukar alltid bara öppna dörren och stiga in, men det var en sådan försiktig öppning, eller vad jag ska säga. Handtaget gnekar sådär härligt, och det var precis det ljudet jag hörde, men det var så försiktigt. Som att någon varsamt skulle öppna för att sedan kliva in, ett sådant lugn.

Thelma skäller ALLTID när någon kommer, hon satt bredvid mig och jag trodde först att jag inbillade mig att jag hörde ljudet. Men hon sprang till dörren, helt knäppt tyst och viftade på svansen. Jag kollade i nyckelhålet, men det var ingen som stod där utanför. Öppnade dörren och där fanns ingen, trapphuset var helt tomt och eftersom jag bor högst upp så är det helt omöjligt att någon skulle ha hunnit springa ner för alla trappor.
Thelma stod som förstenad och kollade in i hörnet bakom dörren, viftade på svansen och jag fick kalla kårar. Hon såg någon, men jag gjorde inte det.

Gick in och tänkte inte så mycket mera på det. Hade ändå en obehaglig känsla ifall det skulle vara någon som faktiskt försökte ta sig in hos oss, men Thelma borde ha reagerat så mycket mera.

Senare på diskade jag och städade lägenheten lite. Gick sedan ut med Thelma och när jag kom hem satte jag mig i soffan.. Då hörde jag hur fläkten i köket slutade, den knäppte som till. Thelma markerade och började morra. Även då trodde jag att det bara var något jag inbillade mig. Hon sprang in i köket och jag gick efter för att se om det var något som trillat ner eller liknande.

Då står hon, lika förstelnad som innan och kollar in mot ett hörn vid fönstret. Exakt likadan som hon var innan, viftar lite på svansen och sedan lägger hon huvudet lite på sne. Då rös jag, det var precis som om någon stod och pratade med henne och hon lutade huvudet på sne för att liksom, ja jag vet inte, hundar gör ju så ibland.

Gick in till soffan igen och började skypa med min pojkvän som är borta och jobbar. Berättade allt för honom och han brukar vara skeptisk, jag är också skeptisk även om jag tror på sådant. Men om jag inte haft Thelma hade jag trott att allt var inbillning, det förstärks som när hon reagerar.

När jag och Tobias (pojkvännen) lagt på, så somnade jag i soffan. Somnade väl runt elva tiden och vaknade vid ett. Jag var helt säker på att jag vaknade av ett ljud, men kunde inte minnas vilket. Då sitter Thelma upp i soffan och kollar mot hallen, precis som om hon skulle se något. Fick panik, gick in till sängen och stängde dörren. Somnade nästan direkt när jag lagt mig ner och sedan vaknade jag av ett knäpp ljud, precis som om någon skulle knäppt med fingrarna ovanför mitt huvud. Thelma började skälla, märktes att hon vaknade av det. Jag var yrvaken och förstod ingenting, kollade på klockan, 03.53. Jag vaknar ALDRIG av något i vanliga fall när jag sover, inte den tiden på dygnet. Förutom om jag är kissnödig, men det var jag inte. Kände mig iaktagen och Thelma började gå runt sängen, bad henne hoppa upp men hon kunde liksom inte infinna sig i någon ro.

Jag öppnade ventilen för att kunna somna om för jag svettades så mycket. Precis när jag höll på att somna så ställde sig Thelma upp och började glo in mot Tobbes garderober. Bad henne hoppa upp i sängen och lägga sig, hon lägger sig i regel alltid uppe vid kuddarna för hon vill att man ska klappa henne/hålla om henne, men inte nu. Hon lade sig i fotändan med huvudet vänt mot garderoberna, jag vet inte hur länge hon låg och stirrade mot dem, för jag blev så trött så jag somnade.

Det sista jag tänkte var att oavsett vem det än var som var hos mig, så var det någon som ville mig väl. Och om det inte var någon person som tillhörde mig så tänkte jag att det inte var någon fara ändå..

Det här blev ett konstigt inlägg, med allt möjligt. Men det är så fascinerande, jag ber inte någon av er att tro mig. Känns bara skönt att skriva av sig och återigen tänka:

Vi vet så otroligt lite om denna värld.

Vakthunden Thelma!

4 Comments

  1. Hej Beatrice. Vill bara skriva att jag är så glad för att du delar med dig så här öppet. Hoppas att det gör dig gott! Det enda jag kan göra är att lyssna på det du så naket berättar, om dina känslor och upplevelser och det gör jag så gärna. Det är tungt, men fint på samma gång liksom. Du skrev att du gör det som är bäst för dig nu och det är väl så det ska vara. Du har styrkan att gå vidare Beatrice och det gör du en dag i taget, fast det är svårt kanske på gränsen till omöjligt stundvis. Jag känner att Julia är med dig och så kommer det alltid att vara tror jag. Kramar, Annette

  2. Har följt din/er blogg hela vägen men aldrig kommenterat Alla era gripande berättelser om er vän Julia får en att gråta. De händelser du Beatrice beskriver som händer i din lägenhet är helt klart din/er Julia som är med er. Tack för allt ni gör och delar med er av! Det skulle finnas fler av er kaliber! Styrkekramar till er alla!

  3. Stor kram till dig Bea!! Du måste göra det som känns bäst för dig. De riktiga vännerna finns kvar ändå. Gällande allt konstigt som hänt. Jag har flera liknande upplevelser efter Felicia gått bort så jag tror på dig till 100 %. Såklart det är Julia som vill visa att hon fortfarande är med dig. Och som sagt, djur uppfattar betydligt mer än vad vi gör. <3

  4. tvekar inte en sekund på annat än att det är Julia som är hos dig. är inte terry kvar på frösön eller är där ibland så du kan be honom checka läget? Finns ingen som var större skeptiker än jag tidigare men så många händelser och verkliga bekräftelser gör att jag VET att våra nära och kära rör sig bland oss. Julia pockar på din uppmärksamhet prata till henne. Thelma kände säkert igen henne sköt om dig sänder dig många varma kramar från oss på Öland. träffar du Roffe och Birgitta så ge dom en stor varm kram från oss

Kommentera

Required fields are marked *.