Både på gott och på ont.

| 0 comments

Jag (Beatrice) satt precis och läste igenom alla frågor vi besvarat. Jag gör ofta så att jag läser igenom inlägg som jag eller någon annan av oss skrivit, bara för att.

Ibland när jag läser sitter jag och tycker synd om personen som skrivit, innan jag inser att det faktiskt är jag själv som skrivit. Jag kan sitta och tänka ”ojojoj, vilken mardröm..” för att sedan inse att det är inte någon annans mardröm, det är min.

Den förbannade känslan som jag bara vill kasta hårt in i väggen och aldrig mera plocka fram. Jag ser Julia framför mig väldigt ofta nu för tiden, förstår fortfarande ingenting. På nätterna kan jag vakna ibland av att jag förstår, då är det som värst. När man förstår.

När jag förstår att det är henne jag går omkring och saknar. Att det är därför jag mår så himla konstigt emellanåt och inte kan sätta finger på riktigt varför. Undermedvetet så vet jag ju precis allting, men det är som om man försöker låtsas som att det regnar, som att det aldrig hänt.

En försvarsmekanism.

Senaste tiden har jag också blivit så himla less på alla energitjuvar som jag märkt att jag har haft runtomkring mig. Sådana som bara skriver ibland, for a reason I don’t know why? Varför ska man skriva när man inte har något vettigt att säga? Man ska inte ta åt sig av sådant och det gör jag väldigt sällan, men ibland gör man det ändå. Det gör vi alla.

Eller det fenomenet att vi ska låtsas som att det regnar. I min värld regnar det inte, jag vill att solen ska lysa. Jag vill omge mig med människor som är ljusa och positiva till livet, inte hakar upp sig på småsaker. SE vad livet har att ge.

Är det någonting du lärt mig Julia så är det just det. Se vad livet har att ge.

Saknar dig. Varje sekund.

Kommentera

Required fields are marked *.