Att lära sig allt den hårda vägen

| 2 Comments

I början av sommaren började jag (Stina) att noja över hur gammal jag är. Ja, då 21 år gammal började jag känna mig just…gammal. Efter att Julia försvann från oss så ung så kände jag mig plötsligt gammal och grå i jämförelse och började tänka över vad jag åstadkommit med mitt liv hittills. Det är inte det bästa man kan göra när man går igenom något svårt.

Sedan genomförde vi Juliaresan. Redan någon av de första dagarna vi cyklade kände jag att ”Wow, vi kommer ju klara av det här!”. All nervositet släppte och jag kände hur varje tramp tog oss närmare vårt mål. Då kände jag att jag kan göra allt. Jag kände ett sådant lyckorus, att något vi planerat och jobbat med så länge skulle bli till verklighet. Och inte hade jag trott att vi i slutet av resan skulle ha fått träffa så många underbara människor och samla in så mycket pengar. En summa som är så stor att man inte kan riktigt förstå hur mycket det är. Jag kände att jag nu faktiskt åstadkommit något som jag kan vara riktigt stolt över, något jag aldrig kommer att glömma.

En bild säger mer än tusen ord? Den är tagen precis innan starten på vår resa. Jag var så nervös, hoppfull och ivrig då att jag inte ens visste om att bilden togs. Bilden är lånad från Östersundsposten (www.op.se).

Vi fick träffa drottning Silvia. Sveriges drottning. Aldrig i mitt liv trodde jag att jag skulle få göra det, men det glädjer mig att det var tack vare något jag och mina vänner gjort – för dig. Det var en obeskrivlig känsla och jag blev ännu en gång påmind om hur mycket man kan göra och vad man har kvar att uppleva.

När Julia var sjuk så var 27 mil det längsta jag kunde vara ifrån henne. När jag bodde i Norge kände jag tryggheten i att alltid kunna åka hem med tåg eller bil, 3 timmar ifrån min hemstad. Och det gjorde jag ofta. Tog ledigt från jobbet och stannade hemma under jul/nyår och på sommaren.
Sen blev det för mycket och jag flyttade hem på riktigt. Det är ett av de bästa besluten jag tagit. Mina kompisar i Norge åkte ut och reste och det skulle jag egentligen också ha gjort var det tänkt, men det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Jag stannade hemma och är tacksam för det.

Det är jobbigt att lära sig allt den hårda vägen. Innan Julia blev sjuk så vågade jag aldrig riktigt ta så mycket plats. Nu känner jag att livet är för kort för att inte göra det man drömmer om. Fast det känns jobbigt att det är på grund av något så hemskt som jag lärt mig detta. Men är det inte så med alla människor? Det är först när vi blir chockade, omtumlade, som vi börjar se klart. Vi öppnar upp ögonen på riktigt och låter oss själva förstå det man så länge låtsas om att man inte sett.

Efter att Julia gick bort så kröp jag in i mig själv ett tag och ville inte göra något alls. Det är svårt att beskriva det för någon som inte har upplevt den känslan men man blir helt tom. Tom på känslor, tom på livet, tom på allt. Därför är jag glad att vi så snabbt kom på idén med Juliaresan.

Efter att vi genomfört resan så kändes allt bara rätt. Att få göra något sådant för dig och samtidigt samla in pengar till något så bra, det fick tillbaka min energi. Nu kan jag göra allt och jag vill göra så mycket.

Vi hade en frågestund för några veckor sedan och jag skrev att jag skulle återkomma med svar. Jag planerar aldrig så långt in i framtiden, oftast inte mer än ett halvår, men det jag har framför mig ser bra ut.

Jag har länge haft en dröm att få se The Phantom of the Opera på Her Majesty’s Theatre i London. Den drömmen gick i uppfyllelse förra veckan och det är bland det bästa jag sett på länge.
Jag är hemma över jul och nyår, men den 8 januari kommer jag resa iväg igen. Denna gång bär det iväg till Sydostasien och jag kommer vara borta ganska länge, kanske uppemot 4 månader. Jag har inte rest så mycket och jag har alltid velat uppleva Asien så det ser jag verkligen fram emot. Det kommer kanske vara lite jobbigt att vara borta så länge men tiden kommer nog gå fort.

Och efter det vet jag inte riktigt vad som väntar. Vi har lite planer men de berättar vi inte om nu, det får ni veta senare. Det enda jag kan säga är att jag aldrig gjort något som gett så mycket bra tillbaka som Juliaresan. Att träffa alla underbara människor, se att det finns något gott i alla, det får mig att må så bra.

2 Comments

  1. Finaste Stina <3

  2. Stina du fina vän till vår dotter Julia och som är en kär vän till oss i familjen. Vi är så otroligt tacksamma att ni fanns med under Julias hela sjukdomstid och hennes sista stund här på jorden. Vi vet också att ni ”slet” ont med sorgen efter Julia. Ni har visat en stor vilja att göra något för att samla in pengar till barncancerfonden och lagt ner så mycket tid att hitta vägar för det. Jag tror inte man riktigt förstår hur stor del av ert liv som upptagits av detta. Ni alla fyra har växt i vad ni vågar göra och att våga ta plats som du skriver. Det är så fint att ni fått möta så många fina människor under er resa det måste kännas skönt. En varm julkram äh, tusen varma julkramar till dig från oss!

Kommentera

Required fields are marked *.