Du grymma värld..

| 0 comments

För ett tag sedan brukade jag (Beatrice) läsa en blogg lite av och till. En blogg som handlade om en mamma som blivit sjuk i cancer och fått återfall efter tio år. Återfallet kom 2008 och jag började läsa hennes blogg efter att jag sett inslaget från Sophias änglar i år. De var hemma hos familjen och mamman hade fått besked att hon inte skulle klara sig.

Hon hade börjat planera inför sin begravning så hennes familj skulle slippa det. Hon hade planerat allt in i minsta detalj.

Jag kommer ihåg att jag grät floder under inslaget för det var i samma veva som när Julia var sjuk. Jag började tänka tankar som jag inte ville tänka samtidigt som jag kände SÅ för deras familj.

Jag sitter och funderar på hur jag själv skulle reagera om jag satt där med min familj och fick besked om att jag inte skulle klara mig. Hur skulle man ta det? Skulle man bara finna sig i det som allt annat man bara måste finna sig i? Ibland är livet så konstigt och det är många saker vi aldrig kommer att förstå.

Nu ikväll kom jag att tänka på hennes blogg och gick in för att läsa. Vad möttes jag av? Samma sak som jag mötts av SÅ många gånger tidigare när jag följt cancersjukas bloggar. Ett sista inlägg, ett tack till alla som stöttat, följt och pushat. Varför? Min första tanke var bara, VARFÖR?!

Hon somnade in den 25:e augusti. Natten till den 25:e Augusti. Den natten då vi alla sov tillsammans med våra nära och kära efter en kämpig resa på så många vis.

Jag somnade i vårt hus på Öland. Tänkte på Julia, allt vi gjort i det huset tillsammans. Där somnade jag och drömde mig tillbaka, till den tiden då vi var små och jag bara kunde gå över till andra sidan för att träffa henne.

Samma kväll sitter en familj och tar ett sista farväl av sin mamma.

Livet är så fruktansvärt orättvist och det är så mycket många av oss får gå igenom som vi aldrig kommer få en förklaring till.

En vacker dag ska jag kunna gå över till den där andra sidan som jag inte kan se härifrån. Som jag inte har en aning om vart den är eller hur det ser ut där.

Men en sak vet jag, att den dagen kommer du finnas där först av alla för att välkomna mig. Ibland önskar jag att den dagen är i morgon, hur sjukt det än låter.

Mitt liv ska berikas med en massa saker och ting som vi skulle upplevt tillsammans, du & jag.
Vi ska uppleva dem tillsammans för jag vet att du kommer vara med mig jämt, oavsett vart jag än är.

Häromdagen fick jag en komplimang av en vän, att jag alltid är så positiv. Sådana komplimanger är härliga att höra för det är verkligen någonting som jag lärde mig av dig.

För alltid, för evigt, du & jag.

 

Kommentera

Required fields are marked *.