Fight til’ the end.

| 4 Comments

Sitter och lyssnar på Michael Jacksons låt och drömmer mig tillbaka om när vi satt i min etta på Frösön. Bara du och jag, jag hade världens ljudsystem i den lägenheten och vi spelade ofta hög musik och lyssnade på texterna.

Jag minns när vi såg rädda Willy. Hur många gånger såg vi dem filmerna? Du var aldrig riktigt sådär intresserad av dem som jag var, men du ställde upp att se dem med mig. Jag kommer ihåg att vi älskade låten som avslutade första rädda Willy filmen när vi var små. Vi spolade tillbaka hur många gånger som helst, än idag hackar den på slutet och vi var helt övertygade om att det var vårt fel eftersom vi spolat tillbaka just där så många gånger.

När vi kom upp i ålder började jag lyssna lite på Michael Jackson, men det var inte förrän hans död som jag verkligen satte mig in i hans texter och verkligen lyssnade på vad han sjöng om. Det finns inte en enda låt som inte har ett budskap i hans texter.

Bland alla dessa låtar hittade jag ”rädda Willy låten.” Kommer ihåg att vi var som besatta av att lyssna på den och det är just den låten som jag lyssnar på nu.

Will you be there, med Michael Jackson. Vi höjde alltid vid ett speciellt stycke av låten och jag kommer så väl ihåg att du bad mig spola tillbaka flera, flera gånger. Du rös varje gång han sjöng de orden och det var så himla bra. Jag funderade på en tatuering, att den skulle innehålla just det stycket.

Vi började skämta om det, att låten talade till dig. Haha, säg någonting som vi inte kunde skämta och ha roligt om?

Såhär i efterhand har jag börjat fundera. Den låten kanske faktiskt talade till dig på riktigt? Just det stycket? Kanske både till dig och mig? För det stämmer liksom så bra in på så många vis.

Förut förknippade jag alltid låten med rädda Willy, men nu förknippar jag den låten med oss. För det blev vår låt, så som vi spelade den låten och tog till oss varje ord.
Vi ledsnade aldrig på den.

Ungefär som på varandra. Vi ledsnade aldrig på varandra. Oavsett hur ofta vi än umgicks så fick man aldrig nog. Jag kommer ihåg hur ofta vi pratade om det, att vi var tvungen att skärpa oss och försöka vara med andra istället för att umgås med varandra hela tiden. Att man försökte komma på ursäkter för att vi skulle vara med varandra istället. Ååh, älskade, älskade Julia. Om du bara visste hur otroligt mycket jag älskar och saknar dig. Det går inte en enda dag utan att jag tänker på dig.

Mitt liv har blivit så konstigt på något vis? Nu ska man försöka hitta tillbaka och samtidigt inte tappa för mycket. Jag ska börja planera för min framtid och vad jag vill göra. Allt känns så jobbigt och jag önskar verkligen att du var med mig här på jorden när jag gör allt jag vill göra.

Jag vill kunna ringa till dig och berätta om saker. Vill kunna störa mig på att vi pratar med varandra i telefon och 10 sekunder efter att vi pratat så ringer du upp för det var något du glömde säga.

Vill att vi ska prata i telefon och ha svårt att lägga på, vill höra dig skrika ”BEA, BEA, BEA!!!” när vi är på väg att lägga på för att du kom på något mer du var tvungen att säga. Eller bara för att du skulle säga att du älskade mig, eller ”du är bäst.”

Underbara människa.

Ändå förstår jag ingenting av det som hänt? Jag förstår inte att du inte längre finns här med oss, jag väntar fortfarande på att du ska komma hem. Att jag ska få duka fram FEM glas istället för fyra. Att jag ska kunna skicka mass SMS fyra personer istället för tre.

På något sätt så känns det som att du är här. Jag drömde om dig inatt, de dagarna är lättare att ta sig igenom. Då har jag liksom fått träffat dig känns det som, vi har fått pratat och jag har sett dig skratta.
I drömmarna är ingenting förändrat, vi vet att vi inte är på samma ställe längre men det är okej. I drömmarna är det mer okej än vad det är i verkligheten men det är väl för att jag får träffa dig.

Ibland är allt så jobbigt. Juliaresan är ganska jobbigt ibland också, för det är en påminnelse om att du inte finns längre. Det var därför vi startade Juliaresan, det är liksom vårt syfte. Anledningen.

Det är det absolut bästa jag gjort och ibland när det tjorvar eller känns tungt så brukar jag bara kolla på bilden och påminnas om VARFÖR jag gör detta. När jag gör det känns allt mycket enklare, det känns så självklart.

Klart att vi ska fortsätta göra hjältedåd för en sådan hjälte som du.

Saknar dig Julia. Vareviga dag.

”But they told me
a man should be faithful
and walk when not able
and fight til’ the end
But I’m only human” 

4 Comments

  1. Beatrice, jag hoppas att din sorg kommer att lätta snart. Din saknad kommer du att få leva med, men sorgen kommer att avta och du kommer ha alla dina fina minnen kvar av Julia. Hon kommer att finnas kvar inom dig för alltid, genom dig. När det är dags kommer sorgen att lätta och att du kommer att kunna minnas allt det fina ni hade tillsammans med glädje och kärlek. Ta hand om dig! Kram, Annette.

  2. Åh Bea! Just nu när julen närmar sig blir all saknad så otroligt stor och djup. Förra julen gick jag med en klump i magen och i hjärtat av rädsla för att förlora Julia och vi gjorde allt för att vi skulle få vara tillsammans familj och släkten som vi brukar göra.Nu är det med nya ”klumpar” i själ och hjärta som jag ser julen komma. Hur blir en jul utan vår älskade Julia, dotter lillasyster kusin kompis och systerdotter? Jag vet inte hur man ska förklara det som känns inuti en bävan för att saknaden och sorgen ska golva en totalt, tömmas på all energi som finns och lämna kvar en önskan om att få vakna ur en ond dröm. Livet fortsätter… och du och ni som fortsätter jobba med att samla in pengar till barncancerfonden gör och har gjort en otrolig resa som ni trots sorgen och saknaden har klarat av. Bea du vet att vi tänker så lika om att hon är med oss i allt vi gör——– då finns hon hos oss alltid! Kram

  3. I minnet lever allting kvar. Jag var rädd att glömma när min pappa gick bort i cancer.. Men de finns saker som liksom består, saker som satt djupa spår i mig och har format mig. Saker som är livsviktiga för mig. Bär med dig och minns..! De kommer alltid att göra ont.. men inte LIKA ont! De växlar som till en annan växel.. Först e de jättetungt sen blir de lättare o lättare .. För att helt plötsligt bli tyngsta växeln igen. Man får lära sig att leva med de. De går.. De måste gå!

  4. Åhh den låten älskar jag med!

Kommentera

Required fields are marked *.