Tungt.

| 6 Comments

Hittade ett gammalt blogginlägg som jag skrivit för några år sedan, ett halvår efter Julia blev sjuk. Den här månaden är en pärs att ta sig igenom för man väntar bara på slutet av den, något som tycks komma snabbare än någonsin. Har aldrig varit med om att en månad gått så snabbt fast samtidigt så segt.

Nåväl, läste igenom ett gammalt blogginlägg som sagt och hittade lite som jag skrev ett halvår efter att Julia drabbats av cancer. Bara några dagar efter att hon fick amputera benet.

”Nu är det ändå nära slutet. Min värsta mardröm ska snart få ett slut. Det blev ändå det lyckligaste slutet av alla slut, för min älskade lilla fina söta underbara Julia kommer vara frisk, och leva & njuta av livet precis som alla andra.”

Helt ovetandes om framtiden. Att hon fick amputera sitt ben var det absolut värsta som kunde ske då. Jag önskar ibland att jag fick leva där, just i den stunden. Eller att vi fick leva under 2011. Bara vi kunde spola tillbaka tiden till februari 2011, då allt fortfarande var som vanligt.

”Jag sa att jag skulle kalla henne för stumpen, bara för att det var så gulligt & det skulle passa henne. Hon skrattade.

Sedan innan vi somna sade hon:

”Jag vill till Öland i sommar och bada…. Och du måste hjälpa mig & simma om jag har det svårt”

Jag kommer hjälpa dig med allt & jag kommer ge allt för dig. Även om det som så många kallar det, skulle vara så att jag gav upp ”mitt liv”, så skulle jag göra det.

& Vet ni varför? För utan henne hade fan inte mitt liv varit värdigt att leva. Jag älskar dig mest av allt i världen Julia.

Du & Jag, genom livet.”

Vi kom aldrig till Öland. Vi fick aldrig simma tillsammans igen. Det är så fruktansvärt mycket  jag aldrig kommer få göra med dig Julia, så mycket som kommer göra ont i mig för resten av mitt liv. När jag gifter mig, när jag får mina barn, när jag klarar något jättesvårt prov, när jag går igenom tunga saker i mitt liv. Glädje och sorg, allt sådant vill jag dela med dig.

Jag vet att jag kan göra det, jag vet att hon alltid finns med mig. Men de orden tröstar inte alltid. Ibland kan jag bli så oerhört förbannad på livet så jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag kan bli så arg på världen, på människor runtomkring mig.

På skit. Jag blir så förbannad på skitsaker. Saker som ställer till problem, människor som tjafsar över saker som man inte ens behöver tjafsa om. Saker som man skulle ångra sig över att man tjafsade när någonting hemskt inträffar.

Jag saknar dig Julia. Jag saknar dig så mycket. Livet är så förbannat orättvist och jag vet att det här inte är första gången jag kommer tänka så.

Det sjukaste, det är att jag känner att du har det tryggt. Att inget ont i världen någonsin kommer kunna nå dig. Du har det bra och det är egentligen allt jag bryr mig om. Jag behöver inte oroa mig för att något ska hända dig.

Känner inte att jag kan hålla någon röd tråd, behövde bara skriva av mig. Var länge sedan sist.

Du & jag, Julia. Du & jag.

Och inte ens döden kan skilja oss åt.

6 Comments

  1. <3 <3 <3 <3 <3

  2. ❤❤❤
    Går igenom den är resan med min storebror just i detta nu.
    Vid varje förändring har man tänkt att just det just där och då är det värsta som hänt! Och det är det ju. Just då.
    Men efter ett litet tag kan man längta tillbaka till hur det var då. För det var ju i alla fall bättre än hur det är nu. Tills nästa förändring sker.
    Tidigt i höstas fanns det fortfarande hopp om livet, om än min bror var personlighetsförändrad.
    Nu är det helt tydligt att han har bara en väg att vandra. Och han har redan börjat gå på den vägen.
    ❤❤❤

  3. Tunga dagar kommer alltid att finnas i våra liv hädanefter. Vi som följde vår älskade Julia genom hennes sjukdomstid fick vara med om många ögonblick av glädje och lycka men också svåra besked och lidande. Jag är glad att vi kunde glädja oss åt de små saker som vi såg och som vi trodde på, en framtid för Julia och för oss. Hur allt ändå blev till slut kan jag också förbanna, inte nog med att hon fick stark cytostatika, massor av antibiotika, amputation av benet och annat som sjukdomen medförde så blev det övermäktigt. Denna sjukdom är förtärande på kropp och själ för den som går igenom den och för anhöriga som står bredvid. Julia var den som visade oss vägen för hopp och glädje hela tiden. Det är därför vi saknar henne så oerhört vårt älskade underbara barn. Aldrig i mina värsta mardrömmar kunde detta hända och ändå så blev det så……………….

  4. Tack Beatrice, Birgitta och ni andra för att ni delger er de känslor och tankar ni känner, igenkännande faktorn är så stor även om det handlar om er Julia och i mitt fall vår Julia. Den emotionella berg och dalbana vi vandrar och som skär i kropp och själ nästan alla dygnets timmar blir på något sätt lättare av att läsa, prata och få bekräftelse på när andra också lättar sina hjärtan. Idag har det gått 9 månader och en dag sen vår Julia somnade och lämnade ett så enormt stort tomrum för resten av våra liv. Stor kram till er från oss i Sunne.

  5. Oerhört fint skrivet Bea!!! Likaså Birgitta och alla ni andra som delar med er av era djupaste tankar och känslor. Det hjälper en i sorgen.
    Kram

  6. Har också förlorat en nära anhörig, min Mor för en månad o 19 dagar sedan i denna hemska sjukdom.

    Något av det jag känner igen också i Er & som jag tycker är fantastiskt är de starka vänskapsbanden som finns mellan hennes vänninor & mamma.

    Mammas kompisar betydde väldigt mycket för henne o det är härligt att se hur mycket också Julia måste betytt för er.

    Det är på ett beundransvärt sätt ni håller hennes minne vid liv

    tack

Kommentera

Required fields are marked *.