Verkligheten.

| 10 Comments

Hej på er.

Vi har träffats för att uppdatera er om vår resa, men det finns en resa som är  viktigare än den resa vi har gjort tillsammans i år. En resa som är viktigare än den resa som vi genomförde förra året, nämligen resan tillsammans med alla människor som vi fått träffa under den här tiden.

Isaac är en av dem. Isaac är en liten tapper kämpe som medverkar i vår film.

När vi var upp till Umeå för att filma honom och Juno hade han tre behandlingar kvar. Det lös om honom. Efter mängder med behandlingar och prover hit och dit var det bara tre behandlingar kvar. Isaac hade svarat bra på behandlingen. Han berättade för oss vad han skulle göra när behandlingen var slut, vad som hade varit jobbigast och vad han var rädd för. Han hade börjat planera för framtiden, hör ni hur det låter? En liten pojke på 5 år hade börjat planera vad han skulle göra nu när han kunde göra det igen, när cancern var borta och han inte var beroende av droppställningar och annat.

Fem år. När vi var fem år hade vi aldrig några sådana tankar, man var odödlig. Ingenting i världen kunde stoppa en när man var liten.

Vi blev förälskad i både Juno och Isaac. Juno var så förståndig för att bara vara tre år och hon kunde ord som barn inte ska kunna, CVK, namn på olika sorters mediciner med mera.

Isaac sprang runt i korridorerna och tävlade mot oss. Man kunde nästan ta på hans livsglädje för att den var så mäktig. När vi åkte i bilen på väg hem så pratade vi om dem nästan hela vägen hem, vilken energi de spred och hur mycket lättare det var att bemöta dem, de kändes inte sjuka alls. Även fast de båda har drabbats av en sjukdom som man inte ens önskar sin värsta fiende.

Cancern är en lömsk sjukdom och när man arbetar med ett sådant här projekt så känns det verkligen som om man möter helvetet på jorden. Vi har fått tagit del av människors öden som känns övermäktiga. Vi vet inte hur många gånger vi tänkt att det är för mycket, hur mycket ska en människa klara av?

Även fast vi levt mitt upp i det, vi har varit där. Vi har varit med när en familj fått besked om att deras dotter inte ska klara sig. När de fått besked om att det inte finns någonting mera att göra. När man som förälder och anhörig får reda på att en närstående har cancer så måste man släppa allt i andras händer. Det är någon/några andra som måste hjälpa en för man klarar inte av det själv, man vet inte hur man gör. Tänk er den känslan, att du inte kan göra någonting. Du kan inte göra ett dyft för att bota den människa som du älskar mest av allt i världen. Bara det är jobbigt nog, att bara stå och se på, finnas där och underlätta det kan man alltid göra. Men när Julia gjorde illa sig kunde man alltid plåstra om henne, trösta henne, göra så att allt blev bättre igen. Nu kunde du göra allt förutom att se till så det skulle bli bra igen. Du kunde bara hoppas, önska och be för att allt skulle gå åt rätt håll.

Tänk er sedan känslan när man får besked att det inte finns någonting mera att göra. Dessa människor som man lagt över allting på, de människorna som ska kunna bota- de kan inte göra någonting mer. Om man kände hjälplöshetskänsla innan det så är det inte ens en bråkdel av det man känner nu. Ingenting.

Vad gör man? Hur gör man? Vem kan ordna? Det måste finnas någon!! Någon av alla dessa miljarder människor där ute måste kunna hjälpa!! Paniken. Ångesten. Oron. Alla dessa känslor i en blandad kompott.

Det får inte ske. När kommer det ske? Det är inte på riktigt, de måste skämta med oss. Det får inte vara på riktigt.

- Det är på riktigt.

Du börjar se bilder i huvudet på begravningen, lika snabbt som du ser dem ruskar du bort dem. Det kommer inte bli så, det ska inte bli så. Men hur du än försöker så får du inte bort bilderna, de finns överallt. I skratten, i gråten, på jobbet, när du är med vänner. Varje dag är en kamp för att du inte ska brista, kamp för att ingen ska kunna se igenom. Kamp för att du ska få ha kvar den enda människa som du vill ha kvar.

Man börjar tänka konstigt, agera annorlunda. Man blir besatt. Besatt av tanken på att det inte får hända, man gör vad som helst. Allt som står i ens makt. Men det spelar ingen roll för det är något som människan inte kan råda bukt på ännu. Vi är inte där än, vi har inte botemedlet. Det går inte att rädda. Istället får du stå bredvid. Kämpa tillsammans, se allt hända mitt framför ens ögon.
Bara stå där. Finnas till. Finnas där. Och finnas kvar.

Exakt det här beskedet som ingen människa någonsin igen skulle få, har Isaacs familj fått.

Isaac fick ett återfall tre veckor efter avslutad behandling. Sedan fick familjen det hemskaste besked en familj kan få- det finns ingenting mera att göra. Ingenting.

Det känns övermäktigt. Isaac, med all den livsglädjen. Alla tusentals frågor. Att livet är orättvist behöver vi inte ens gå in på.

Men det finns en sak som vi gärna vill gå in på. Att 3 av 4 barn överlever cancer, det är inte tillräckligt. I Sverige insjuknar 300 barn i cancer varje år. 75 av de barnen dör. 75 stycken barn, 75 familjer, alla de anhöriga. Och det är bara siffror.

När man lever upp i det så känns det snarare som att 3 av 4 barn dör i cancer, för man hör om det så ofta. Man försöker avskärma sig ifrån det, för det går inte att ta in. Det är för stort. Det är för mycket, man vill inte höra om det. Allt blir för verkligt.

För det är precis vad det är, det här är verkligheten. Det går att blunda åt det, men när du är upp i det så går det inte att blunda. Vi ber er att hjälpa oss i kampen mot cancern och hjälpa forskningen framåt. Det är vi som ansvarar för alla våra barn, de är vår framtid och vi önskar och hoppas att när våra barn växer upp så ska cancer inte finnas. Det är ett önsketänkande som kan bli verklighet om vi alla hjälps åt.

Nu ber vi er inte att skänka pengar till vår insamling, utan till Isaacs. Klicka på denna länken och lämna ett bidrag. ALLA barn ska få överleva kampen mot cancer, inga fler familjer ska behöva splittras på grund av denna helvetiska sjukdom.

I kampen mot cancern, för Julia för Isaac och för Juno. För alla andra barn som förlorat och kämpar mot denna sjukdom.

Tillsammans kan vi hitta botemedlet till cancer. Var med och bidra till en förändring du också.

Isaacs insamling hittar ni HÄR

IsaacJunoIsaacIMGP6648 (kopia) copy

 

 

10 Comments

  1. Är tom på ord alltså. All cred till er tjejer! Vilket fantastisk insats

  2. Ni är bäst tjejer :’( <3

  3. Eftersom videon gjorde så jag grät så mycket
    så länkade jag upp videon ni har lagt upp på min blogg så mina
    läsare kan se videon!

    Den videon är verkligen värd det!

  4. blir så inspirerad av er , det är helt otroligt det ni gör. ni berör en verkligen och man inser hur kort livet är för att ta för givet , att det helt plötsligt på en sekund kan vara över.. det är inget man tänker på för varje dag som går , men det är något man bör tänka på.. i alla fall så ville jag på något sätt visa mitt stöd så jag spred videon vidare på facebook samt i ett inlägg på min blogg!

    http://ellinett.blogg.se/2013/july/juliaresan-2013.html#comment

    all respekt till er!

  5. Det ni gör är så otroligt fint! Jag har skrivit några ord om er i min blogg.. :)

    http://dolphin.blogg.se/2013/july/juliaresan-2013.html

    Kram till er, och alla kämpar därute!

  6. så sjukt starkt av er tjejer! :) eran Julia skulle vara så stolt över er! håll ihop livet ut, var starka så kommer det bli så mycket enklare och roligare, jag lovar :) <3

  7. Hejsan, Jag heter Alexandra och är 13 år, ikväll så delade en kompis till mig på facebook eran video och jag blev genast rörd. Ni är sånna medmänniskor som gör detta för Julia och andra i kampen mot Cancer. Jag och flera andra uppskattar det ni gör! För snart 15 år sedan dog min Storebror i Cancer, han hade en tumör som sedan blev till en hjärnblödning efter operationen. Kampen var hård, och han klarade den inte. Han blev endast 1 år och 2 månader, Jag kan bara tänka mig hur tufft det var för mina föräldrar som nu är skilda. Jag har ej träffat Min storebror, men jag har sett bilder, videoklipp och tidningsrepotage om han. Jag såg min Storebror framför mig då jag såg Isaac, de var så lika på något sätt.
    För några veckor sen fördes min morfar också akut till sjukhus, de trodde de var av diabetesen han hade, eller något med hans njurar att göra eftersom han har problem med dem. Men några timmar senare, väldigt sent på kvällen kom min mamma upp till mig när jag låg i sängen och berättade för mig att min morfar hade fått en hjärntumör, dagarna efter så var vi och hälsade på han så mycket som möjligt. Nu har han fått komma hem och på Tisdag ska läkarna försöka få bort tumören. Jag hoppas verkligen det går bra. Av eran video har jag fått insperation, insperation till att hjälpa andra som har det svårt. När jag blir större ska jag hjälpa andra svårt sjuka. Med insamlingar och massa annat, jag vill att de ska bli som en hobby för mig, att få kunna andra människor att le. Tack till er tjejer, som gjort andras liv gladare, det är sånna som er som vi behöver <3

    • Hej Alexandra!

      Vad fint av dig att du delar med dig, verkligen. Cancer är en fruktansvärd sjukdom som tagit allt för många människor ifrån oss.

      Vi tycker att du tänker helt rätt, man får tillbaka så himla mycket när man gör något för andra. Är helt övertygad om att din storebror är stolt över dig.

      Vi önskar dig all lycka och håller alla tummar och tår för att det går bra för din morfar! Fortsätt med den inställningen som du har så kommer du komma långt.

      Många kramar från oss i Juliaresan <3

  8. Jag kan inte låta bli utav att gråta när jag läser detta tårarna rinner. Jag har följt Isac resa här via eran blogg och jag har sett youtube klippet och följt hans resa. Han verkar vara en sådan fantastiskt pojk en pojke full av liv sprallig! Jag önskar jag hade fått träffa han på något sätt, han verkar vara en sådan speciell lite kille! Fuck cancer, varför finns denna hemska sjukdom varför? jag kan inte låta bli att gråta helt ofattbart.

Kommentera

Required fields are marked *.