Summeringen går framåt, sakta men säkert..

| 1 Comment

Hej på er alla!

Vi jobbar på vår summering från Juliaresan 2013 och det går sakta men säkert framåt. Det är mycket som händer just nu, tråkiga saker som påverkar oss mera än vad vi trodde att de skulle göra.

Vår lilla hjälte Isaac som medverkar i vår senaste film fick ett besked att han inte skulle klara sig. Hans cancer hade spridit sig och hans familj går igenom samma sak som vår familj gjorde för knappt ett och ett halvt år sedan. Att läsa alla ord Isaacs mamma skriver, hur hon beskriver den där vidriga känslan. Den där känslan då man bara väntar på döden. Då döden ska komma och ta över. Är det bara jag eller reagerar ni också på hur förbannat vidrigt det är?

Att man får ett besked om att sitt barn, sin syster, bror, kusin, bästavän, listan kan göras lång, ska dö? Varför ska det vara så och hur ska man ta sig igenom det?
Hur är det ens möjligt att ta sig igenom det? Hur får man till en vardag igen? Hur kan jag sitta här efter ett och ett halvt år och fortfarande fungera som människa? Det ska inte vara möjligt? Är det ens möjligt?

Ja, det är möjligt, för jag sitter ju här. Och jag skriver, jag arbetar, jag skrattar, jag umgås och jag gråter. Sorgen efter Julia kommer alltid att ligga inom mig som ett stort hål, ett hål som jag vissa dagar bara sugs in i och inte tar mig ur, då måste jag bara få vara där.

Jag skulle aldrig ha tagit mig igenom detta om det inte var för att jag hade mina vänner, Amanda, Stina och Adéle. Allt vi gått igenom tillsammans och allt vi fortfarande går igenom tillsammans. Känslan av att ha dem, att vi har varandra. Vi behöver liksom inte förklara någonting för varandra, förklara varför man är ledsen eller vad man tänker på.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget. Tanken var att jag skulle fortsätta skriva på summeringen men jag klarar inte av det idag. Jag kommer inte längre än vad jag gjort.

Ville bara skriva av mig lite, skriva av mig och vara förbannad på den här verkligheten. För hur livet ser ut för vissa.

Hur arg jag kan bli på människor som klagar över skit, hur hårt jag måste bita mig i läppen ibland för att inte skrika ut vilket onödig sak det är att var arg på. Sedan tänker jag om, tänker att alla människor måste få klaga på deras problem ibland.

One Comment

  1. Attractive section of content. I just stumbled
    upon your site and in accession capital to assert that I get actually enjoyed account your blog posts.
    Anyway I’ll be subscribing to your feeds and even I achievement you access consistently rapidly.

Kommentera

Required fields are marked *.