Rubrik

| 4 Comments

Det var länge sedan jag (Beatrice) skrev någonting här nu, egentligen vet jag inte varför eftersom det hjälper mig lite i min bearbetning att skriva här. Läsa alla era stöttande kommentarer och att ni kan känna igen er samt finna tröst i det jag skriver. Jag tror det är viktigt att man inte känner sig ensamen i sina känslor, det är jobbigt att öppna sig för andra människor och jag är sämst på att visa hur jag mår. Det är väl egentligen en försvarsmekanism också bara för att man inte vill hamna där, i det där djupaste hålen av de alla och gång på gång försöka kravla sig upp för att orka med saker och ting.

Senaste veckorna har varit så otroligt tuffa, jag har börjat tänka så mycket mera på Julia än vad jag annars gör. Förstå mig rätt, Julia är med mig jämt, i precis allt jag gör. Det känns som om jag ska försöka hitta någon slags mening med mitt liv utan henne, ett liv som är som gjort för mig. Ödet, så som mitt liv skulle se ut, men det är så himla svårt när man inte vet vart man ska börja.

Sedan behöver det inte ens vara så, men jag hittar inget annat svar än att det måste finnas någon mening med det och jagar denna mening konstant för att försöka hitta vad det är.

Jag har tänkt så mycket på Julia och känslorna tar över, en känsla som är så otroligt jobbig då du ska kunna fungera i din vardag. I det arbetet jag har nu vet jag att alla skulle förstå om jag var hemma en dag på grund av att jag inte tar mig upp. Klivet upp ur sängen känns för stort och hur jag än gör så kommer jag inte komma upp.
Det spelar ingen roll att jag har en otroligt fin och stöttande pojkvän som gör allt som står i hans makt för att jag ska ta mig över, eller för att jag har en hund som ligger tätt intill mig så fort hon känner att jag är ledsen.
Eller att jag har en familj som jag vet bryr sig och skulle hjälpa mig, en vacker dag kommer jag hamna där. Eller kanske en regnig dag, en tung dag. Dagen då allt kommer falla ner på en, för jag vet att den dagen kommer att komma. Jag känner hur det börjar närma sig men jag kan inte säga om det kommer ske imorgon, om två år, om tio år eller nästa vecka.
Det är känslor som inte går att styra och jag har aldrig varit med om att jag blivit så uppslukad av någonting, när sorgen väl tar tag i en så dras man ner och vet inte när man ska ta sig upp.

Jag tänker på Julia varenda dag, allt vi har gjort och hur otroligt ensamen jag kan känna mig. Även fast jag inte är ensamen, jag har vänner som bryr sig och jag har en fin familj, ni hänger med på vad jag menar. Men det spelar ingen roll.

Det är den känslan jag kan hata. Jag ska på något sätt vara tacksam över de jag har idag (vilket jag givetvis är, mer än tacksam) men jag hade allt det när jag fick ha Julia också. Och ibland ställer jag mig frågan om hur många människor jag skulle kunna välja bort om jag fick vara med Julia igen. Visst är det sjukt?
Och det är inte jag som talar då, utan det är när sorgen är som starkast som jag funderar kring så mycket i livet. Varför allt ska vara så planerat hela tiden, jag umgås inte med vänner om man inte planerar för det för alla har sitt. Jag har mitt, de har sitt. Jag har inte heller alltid tid att umgås för det är så mycket man ska stå i, men det skulle inte spela någon roll hur mycket jag hade att stå i om Julia hade levt.
För vi hade alltid umgåtts med varandra, för vi fanns för varandra. Alltid där, alltid nära. Så självklart och spontant och härligt.

Det är väl därför jag känner mig ensamen, för att jag förlorat den människan i mitt liv som alltid varit så självklar. Jag vill inte få er att tro att jag inte har någon jag kan umgås med, jag bor ju tillsammans med min pojkvän och min familj (räknar in hela släkten i min familj) bor nära. Jag har allt jag behöver förutom Julia. Och förut hade jag allt jag behövde OCH Julia. Varför är det så?

Jag saknar inte att ha någon att vara med jämt, jag saknar att vara med Julia jämt. Jag saknar att veta att om jag går till mina kusiner så är hon där. Jag saknar känslan av att ringa till henne när jag blir arg, jag saknar känslan av att vara fem istället för fyra.

Jag saknar Julia. Jag saknar att umgås med Julia, ringa till Julia, skratta med Julia, gråta med Julia, kramas med Julia och uppleva tillsammans med Julia.

Jag kan inte sluta tänka på hur livet skulle sett ut om hon fanns här och nu. Vad skulle vi gjort nu när hon tagit studenten? Vart hade vi varit? Vad hade vi gjort?
Också kommer ångesten när jag tänker på hur bra vi alla skulle ha mått, det skulle säkert finnas sorg då också men ingen sorg som skulle vara som denna. Och oavsett vilken sorg jag än skulle gå igenom skulle det vara så otroligt mycket lättare om jag hade haft Julia vid sidan om, så vi kunde trösta varandra, prata om allt och bara ligga med huvudena mot varandra och känna att det kommer lösa sig, oavsett hur det än kommer bli så kommer det bli bra för vi har alltid varandra.

I det här fallet kommer det aldrig bli bra och det är också någonting jag kan känna panik över ibland. Det kommer aldrig bli bra. Det kommer aldrig bli bra. Det kommer aldrig bli bra.

Aldrig. Det är ett vidrigt ord när man är i sorg också ett ord som jag kan få panik av. Aldrig. Jag kommer aldrig mera få krama Julia. Så länge jag lever kommer jag aldrig mera att få krama henne.
Mina framtida barn kommer aldrig få träffa Julia. De kommer aldrig veta vem hon är mer än när jag berättar för dem och jag ska berätta för dem om Julia så de ska kännas som att hon finns just där de är.
Jag kommer aldrig få träffa Julia under mitt liv igen. Jag kommer aldrig få skratta med henne igen. Jag kommer aldrig få gråta med henne igen. Jag kommer aldrig få umgås med henne igen.
Så länge jag lever kommer  detta vara ett faktum och det äter upp mig. Det skjuts ifrån, tänker att så är det inte alls det. Eller ”jo men det kommer jag visst det.” Försöker tänka på annat, och går vidare igen för en stund. Den stunden kan vara länge eller så varar den tills jag kommer hem från jobbet igen, det finns ingen som vet. Sedan trillar jag tillbaka igen och försöker att inte trilla så hårt för att kunna komma upp fortare. Fortsätta med vardagen som jag kan bli tokig på ibland för att vi människor lägger tid till så mycket som är värt så otroligt lite i slutändan.

Kan bli tokig på människor som är för självupptagna. Sådana människor som inte kan sätta sig in i andra människor situationer, jag säger inte att man måste förstå för det går inte att förstå. Vad jag upplever i min sorg och vad du som läser detta upplever i din sorg kan skilja sig oerhört, men någonstans i det hela så kan vi ändå känna för varandra. För vi har upplevt samma sak, förlorat någon som vi älskar och veta att vissa dagar kan vara en kamp från sorgen.
Vet inte hur många gånger jag fått höra att ”man måste försöka rycka upp sig.” Jag blir så förbannad när jag hör de orden. Rycka upp sig. Försöka. Det är väl vad hela ens liv gått ut på de senaste åren. När de inte finns någon som helst förståelse och när de på riktigt tror att det är så enkelt som att bara rycka upp sig.

Jag vill förklara för dem hur det är, vill säga att hela mitt liv går ut på att rycka upp mig ibland. Svepa bort tårarna lite fort när de kommer olägligt, hur många gånger jag stått framför spegeln och tittat argt på den ledsna människan jag ser, tittat henne djupt i ögonen och sagt- det räcker. ”Ta dig i kragen nu Bea, det här fixar du.”.

– Men jag orkar inte. Det finns ingen mening att förklara och jag orkar inte gå in på det för det skulle ta för mycket energi. Något som jag värdesätter otroligt mycket, min energi. För det har varit en bristvara och minsta lilla sak kunde sluka hela dagar för mig förut, jag kunde gå runt och grubbla på saker och ting som jag skiter fullständigt i nu. Vissa människor måste man bara försöka ta med en nypa salt, även om man ibland skulle vilja skrika rätt ut vad man tyckte och tänkte så skulle ju inget bli bättre av det.
Så får man skaka av sig all den dåliga energi man fått från dem och försöka gå vidare som om ingenting har hänt. Det är intressant det här om hur vi människor påverkas av varandras energi, ibland kan jag gå och vara arg på saker som jag egentligen inte bryr mig om? Och då är det för att någon annan människa sagt vad de tycker och tänker till mig och fört över denna dåliga energi kring just den saken, också börjar jag också känna så. Fastän jag egentligen inte gör det? Jag tror det är viktigt att ta reda på vad som tillhör en själv, jag vet i alla fall att jag är duktig på att bära runt på andra människors problem som jag egentligen inte ens ser som ett problem? Man får rensa sig själv och sina tankar helt enkelt.

Ja, det här inlägget saknar en röd tråd, som de flesta inläggen jag skriver gör. Jag skriver bara det som faller mig in och när jag började skriva så kände jag mig helt tom på känslor. Helt död inombords. Det är också en jobbig känsla, när jag känner att det inte spelar någon roll vad som än händer för det värsta har redan skett. Så vill jag inte känna, men jag känner så ibland.

Jag tror att en av de jobbigare sakerna med sorgen är att man lär känna sig själv på ett konstigt vis. Jag har tagit fram sidor som jag inte sett tidigare, både bra och dåliga. I början var jag rädd för hur arg jag kunde bli på livet, hur jag kunde känna. Alla dessa nya känslor som jag inte visste hur jag skulle hantera eller vart jag skulle lägga dem. Tidigare i livet har jag upplevt kärlek, sorg, och smärta för att jag trillade av en cykel och skrapade upp benet eller att jag bråkade med min ungdomskärlek.
Aldrig tidigare hade jag upplevt så starka känslor, den smärta man kan känna i hjärtat. Att hjärtat på riktigt gör ont för att man saknar en människa så mycket att man inte vet vart man ska ta vägen. Saknaden är den värsta känslan av dem alla och sorgen kan få en att bete sig på så märkliga sätt så man inte känner igen sig själv. Jag har känt många gånger att jag har någon slags identitetskris för att jag inte vet vem jag är? Och ibland har jag känt att jag inte minns vem jag var innan, hur var jag? Hur uppfattades jag? Hur kände jag? Hur var mitt självförtroende? Hur var jag mot andra människor? Var jag rolig? Bjöd jag på mig själv? Vågade jag det?

Blev jag någonsin så arg på någon människa? Brydde jag mig om sådana här saker förut? Det är så mycket man går igenom när man är i sorg. Egentligen skulle människor i sorg behöva ta flera år ledigt för att försöka pussla ihop alla dessa bitar som lagt sig som ett stort miljonbitars pussel. Men det finns ingen tid till det och istället får man försöka ta en bit i taget. Och när man tar sig an en för stor bit så trillar man ner lite igen och då får man vara där ett tag för att sedan försöka hitta något som gör att man vill komma upp igen.

Jag är så glad över att vi startade Juliaresan, även fast det ibland är det jobbigaste jag gör när jag tänker på VARFÖR Juliaresan finns så är jag ändå så tacksam att vi startade detta.
Och jag är tacksam över att jag vågar dela med mig, innan gjorde jag inte det? Och jag förstår inte varför.

Jag tror jag var för rädd för att öppna mig för mycket, ge för mycket av mig själv. Men ingen mår sämre än jag i slutändan av det och alla har vi våra känslor som vi aldrig skulle berätta för någon.
Men som jag skrev i början av detta inlägg, jag tror det är viktigt att man inte känner sig ensamen i sin sorg. Att man läser/hör att någon annan känt likadant. Att någon annan också blivit sådär arg så man på riktigt funderat på om man ska ringa psykakuten och lägga in sig själv.
Sedan kan jag skratta åt det i efterhand. Klart som korvspad att jag blir så förbannad att jag blir rädd för mig själv när något sett till att jag inte får ha Julia här hos mig, när en sjukdom tagit en av de viktigaste människorna i mitt liv och låtit mig stå på sidan om som ett fån. Ett fån som inte kunde göra någonting annat än att se på, se när den tog över hand och se när min älskade, bästa, bästa bästa Julia tog sitt sista andetag.

Klart som fan jag blir förbannad. Ursäkta svordomen, men jag svär när jag är förbannad.

Tack för att ni läst.

4 Comments

  1. Det är bra att tankarna, känslorna får komma ut. De blir lite mindre vassa i kanterna, skär inte lika mycket inombords. Många kramar!

  2. jag har nu skrivit om ert projekt och länkat videon juliaresan 2013 och bett alla mina läsare att skicka pengar till er så ni når ert mål med att skänka en miljon kronor till barncancerfonden. LYCKA TILL
    http://nattstad.se/elinbergsman

  3. It is really a nice and helpful piece of info. Im glad that you shared this helpful information with us. Please keep us up to date like this. Thanks for sharing. gakgedeedcdb

  4. Whats Taking place i am new to this, I stumbled upon this I have found It positively helpful and it has aided me out loads. I hope to contribute &amp assist other users like its helped me. Great job. ecdeabkggeaf

Kommentera

Required fields are marked *.