Livspussel

| 4 Comments

Skrev precis ett jättelångt inlägg men suddade allt. Ett inlägg som skulle få mig att lätta på mina känslor för att sedan må lite bättre. Ja, nu har jag gjort det men ibland alltså. Ibland orkar jag inte med det här att ”lätta på trycket och sedan kommer det kännas bättre.”

 

Nej, det känns inte bättre. Och det kommer aldrig någonsin kännas bättre. Det blir inte bättre än såhär, jag har fantastiska vänner och människor omkring mig och en helt sagolik familj och släkt. Men jag har inte Julia.

Jag är tacksam för det jag har men jag är så förbannad att jag inte fick ha kvar allt jag en gång hade. Oftast går det bra att lätta på trycket och sedan gå vidare men den här veckan som kommer nu är den vidrigaste veckan på hela året.

Om några dagar för två år sedan åkte jag in till Julia på sjukhuset och förstod ingenting. På mindre än två dygn hade cancern tagit Julia med sådan enorm kraft och hon kämpade, som hon kämpade.
Om några dagar för två år sedan förstod jag att jag inte skulle få ha Julia med mig under hela mitt liv.
Om några dagar för två år sedan satt jag vak för Julia. Jag vakade alltså min andra halva som jag stått bredvid och kämpat tillsammans med och nu skulle jag se sjukdomen vinna över henne. Stå där bredvid och inte kunna göra någonting, se varje del som cancern tog ifrån mig.
Om några dagar för två år sedan var vi tillsammans, alla vi i Fantastic Five och vi alla visste vad som skulle ske, vi alla visste att det där var sista gången vi fem skulle vara fem tillsammans här på jorden.
Om några dagar för två år sedan såg jag min moster och min farbrors sista dagar tillsammans med deras dotter.
Om några dagar för två år sedan såg jag mina dubbelkusiners sista timmar tillsammans med deras syster.
Om några dagar för två år sedan, satt jag där och kollade ut genom sjukhusfönstret och hatade alla människor jag såg utanför för jag avundades att deras liv fortsatte som ingenting. Där satt jag med min älskade Julia bara någon meter ifrån mig och väntade på att hon skulle dö. Väntade på att hon skulle försvinna härifrån och att jag aldrig mera skulle få träffa henne.

Om några dagar för två år sedan sade jag att jag älskade Julia för sista gången samtidigt som jag höll hennes hand. Det var sista gången jag höll hennes hand.

Om några dagar för två år sedan, vaknade jag till mitt liv utan Julia som kommer pågå så länge jag lever. Och den känslan är så jävla vidrig så jag vill inte ens tänka den.
Jag tappar andan nästan varje gång jag kommer på att Julia faktiskt inte finns längre. Jag pratar om henne som om hon finns här, för jag vet att hon är med mig i allt jag gör. Jag vet att det alltid kommer vara hon och jag mot allt och jag vet att  när jag gör saker ibland så finner jag modet genom Julia. Genom oss två.

Jag vill skriva att det inte fanns någonting som jag och Julia inte klarade av, för jag känner verkligen så. Men vi klarade inte av att övervinna kampen mot cancern så att vi båda skulle få vara kvar här. Men det finns ingenting som kan ta Julia ifrån mig. Jag är helt övertygad om att det finns ett liv efter det här och att de kollar till alla sina nära och kära och ser till så att vi har det bra.

Men vissa dagar så räcker inte det. Den tanken nöjer jag mig med när det gäller min farmor och farfar, mormor och morfar. De människor som jag vet haft ett långt och lyckligt liv och som fått uppleva så mycket. Jag kan sakna dem också, men inte på samma sätt. Sorgen är inte ens i närheten lik varandra. Sorgen efter att man mist en äldre anhörig går liksom att leva med, jag accepterar att det är så och jag vet att jag fått så otroligt mycket av dem.

 

Men sorgen efter Julia äter upp mig inombords vissa dagar. För en ung människa ska inte dö, de ska få leva. Under början av 2012 miste jag min älskade Julia och under början av 2013 miste jag en god vän som precis blivit pappa. Hans dotter var 3 veckor när han dog, från en minut till en annan, för så fort gick det.
En värld som rasar samman och där står man.

 

Tänk er ett pussel på tusen bitar, eller bara ett svårt pussel. Det är ungefär så jag ser på livet nu. Det är så extremt många pusselbitar som farit åt alla håll och kanter. Vissa pusselbitar kommer du aldrig någonsin att hitta igen, och vissa kommer du pussla med länge tills du inser att det verkligen inte fanns någon plats för dem.
Andra pusselbitar kommer du byta ut, några bitar som du hittar kommer ge dig lycka, kärlek, och sådan enorm glädje. Men det spelar ingen roll hur mycket du än pusslar så kommer en bit alltid att fattas. Den biten som skulle väva allt samman, den biten som skulle göra ditt livspussel komplett.

Min viktigaste pusselbit, det är du Julia. Men jag ska leva fullt ut tills jag får se dig igen och du kan trycka dit den där sista biten som får mig att känna mig hel igen. Tills dess ska jag drömma om dig, uppfylla drömmar med dig och hoppas på att få vara med om mängder av övernaturliga saker så jag kan känna dig igen.

Du och jag Julia, jag ska försöka att göra roliga saker under den dagen och skratta mycket. För jag vet att du mycket hellre sett mig skratta än gråta.

Och slutligen vill jag bara säga att jag inte alltid känner såhär, vissa dagar går bättre än andra och det finns ingen som behöver oroa sig för mig.
Men sorg ser ut såhär, och jag tror det är många som tror att det går över. Nej, sorgen efter min mormor finns, jag saknar min mormor men jag har accepterat att hon inte finns längre och att mitt liv kommer se ut så.
Jag kommer aldrig någonsin kunna acceptera att Julia inte finns längre, för det går inte. Och jag tänker inte försöka bearbeta det så att jag ska kunna acceptera.

Livet gjorde så fel emot mig när Julia somnade in och jag tänker inte acceptera det, någonsin.

 

Tack för att ni läser, stöttar och alltid har så mycket kloka saker att komma med. Många av er berättar om saker som förstört ert livspussel också och jag tror inte ni förstår hur mycket det betyder för oss. Eller vilket enormt stöd ni varit i vår Juliaresa.
Ni är fantastiska och vi kommer aldrig någonsin kunna tacka er tillräckligt.

/Beatrice

 

/Beatrice

4 Comments

  1. Just nu återupplever jag också den sista tiden här hemma och på sjukhuset och känner samma vånda som då och samma känsla av att inte förstå att det kunde bli så här med ett barn jag burit intill mig hela hennes liv. Jag förstår fortfarande inte hur jag klarar av att vara utan henne och de dagar som jag tillåter mig att ramla igenom har sorgen inga gränser. Jag vill skrika och förbanna allt, cancern, Gud, läkarna oss själva också, för vad vet jag inte, men hur ska allt det man känner därinne i djupet av mig få utlopp. Jag känner mig lurad av livet ska det verkligen vara så här? Aldrig mer blir jag så där riktigt glad som förut det finns något i mig som för alltid är ett tomrum eller som du Bea skriver en stor pusselbit fattas och kommer att bli så till vi ses igen. Kram till dig Bea vet att du sörjer som jag gör, för dig själv så att våra tårar kan få fritt utlopp utan behov av tröst just då bara få gråta och skrika ut sorgen.

  2. Du är så duktig på att skriva. Känner igen så mycket av det du skriver och speciellt det med att en pusselbit saknas.
    Är så glad att vi lärt känna varandra ♡ du är underbar!

  3. vilka fina vänner ni är! alla borde få ha iaf en person i livet som är som ni.. vilken tur Julia hade som hade 4 stycken så fina personer! Ni gör ett så otroligt fint jobb, det borde finnas fler som är som ni
    kram

Kommentera

Required fields are marked *.