Sorg

| 2 Comments

Sorg är något som präglat mitt liv i så många år nu. Jag har varit med om sorg tidigare men den här sorgen efter Julia är som ett stort svart hål. Föreställ er en ring där det här svarta hålet är i mitten.

Det hålet började växa för ungefär fyra år sedan, när den första sorgen kom. Sorgen över att Julia hade fått cancer, det tunga beskedet som vi skulle försöka vända till något mera positivt och ändå försöka hitta de små ljusglimtarna i vardagen. Det skulle finnas en lösning, det skulle finnas hopp. Även om allt kändes hopplöst där och då så skulle vi hitta hoppet igen och allt skulle gå bra. ”Det kommer gå bra, det får inte göra annat än att gå bra.”  Den meningen ekade i huvudet på mig konstant första tiden- det. kommer. gå. bra.

Att leva med en anhörig som får cancer är allt annat än lätt. Att kastas in i den världen vi gjorde fanns inte ens i min vildaste fantasi. Jag hade målat upp en bild när Julia skulle få cellgifter, hon skulle tappa håret, hon skulle må dåligt. Allt det vet man liksom redan om och kan ”förbereda sig.” Tror man. När man sedan facear verkligheten och får se alla dessa barn springa runt utan hår och med droppställning blir det en helt annan sak. När du får höra om att den där lilla pojken inte kommer att komma tillbaka och ditt hjärta fylldes med så mycket hopp och glädje. För att i nästa stund slitas ut och slängas i marken när du får reda på att den lilla pojken inte alls blivit frisk, tvärtom. Cancern har avslutat hans liv. Som så många andra människor som behandlades tillsammans med Julia.

Man stängde in sig på sitt rum där på avdelning barn 3 i Umeå. Någonstans där fanns det ändå en form av trygghet. I det rummet där Julia är tillsammans med oss kan inget mera ont hända, det kommer bli bra här. I vårt fall kommer det bli bra, vi kommer vara dem som står och berättar om hur Julia besegrade kampen mot cancern och vi kommer att vara tillsammans resten av livet.

Det går inte en enda dag utan att jag önskar att jag fick vara där igen. Det är så egoistiskt att tänka så med tanke på att Julia var sjuk, men hon fanns. Hon var här med mig och alla våra drömmar levde fortfarande. Den som säger att drömmarna inte dör när en person dör ljuger, det gör dem visst det. Jag kan åka ut på min och Julias drömresor eller uppleva allt det vi ville uppleva tillsammans och det SKA jag. Men det är inte samma sak, det är långt ifrån samma sak.

Att vi i Juliaresan åkte till Sicilien och upplevde det är så långt ifrån samma sak som att alla vi i Fantastic five skulle åkt. Det går inte ens att jämföra. Oavsett vad vi än gör kommer vi för alltid att vara en människa kort. En av de mest betydelsefulla människorna i mitt liv.

För att komma tillbaka till det här hålet så blev det större och större ju längre tiden gick. Ovissheten, maktlösheten, hjälplösheten är några få faktorer som gjorde att detta hål växte sig större och starkare. Det gick nästan inte att hålla sig ifrån det längre, vissa dagar låg det så nära och man var så otroligt rädd att trilla ner. Gud vet vad som skulle finnas i den där mörka avgrunden.

 

Dagarna gick och det svarta började någonstans hitta en bättre form. Det gick liksom att leva med den och förhålla sig till den på ett helt annat sätt. Det började kännas lite bra faktiskt, även fast saker inte gått i helt rätt riktning så kändes det som att det var NU det skulle vända. Den där vårkanten 2011, då livet äntligen skulle vända till det bättre igen och då vi alla kunde börja tänka på framtiden. Våga tänka längre än fram till imorgon, kanske till och med våga planera in något?
Allt det där svarta lättade lite, det fanns ändå kvar där för att ständigt påminna en men det blev lättare. Fram till den dagen, den dagen då beskedet kom att cancern var tillbaka. En spridning, ett återfall? Vart? I lungorna, fanns det på några flera ställen? Vad gör man åt det? Hur ordnar man det? Börjar vi med cellgifter igen, går det att stråla? Operera? GÖR NÅGOT. AGERA!!! Vad kan vi göra? Finns det vård någon annan stans? HUR LÄNGE MÅSTE VI VÄNTA? NÄR ska vi börja med nästa behandling?

Allt börjar om och för några sekunder så slukar allt det här svarta dig fullständigt. Det finns en liten glipa du kan använda dig av för att försöka andas och förstå vad det är som har hänt. Sedan tar du i med all din kraft för att skjuta ifrån dig det här svarta igen. Det ska inte få ta dig, inte en chans. Det finns inte tid, vi måste börja om igen och göra det med all kraft vi har kvar. All den kraft vi hann samla på oss under den korta tiden då saker och ting började lätta. All den kraften får vi använda nu igen.

Det börjas om, alla kämpar. Dåliga värden, hur blir det med behandlingen? Blir det någon behandling? Vet någon ens hur man ska göra? Ingen? Men om inte ni läkare vet VEM ska då veta? Vart ska vi fortsätta söka efter vård, vem ska vi vända oss till? DET MÅSTE FINNAS NÅGON. Vart är den där någon nu när vi behöver den? Och varför väntar vi bara, varför händer det ingenting? Varför känns det som att allt står stilla? Varför känns det som att Julia blir sämre för varje dag som går?

Vatten i lungorna igen, det börjar bli vardagsmat. Jag pratar med Julia som känner sig bekväm med att veta när det är vatten i lungorna för då är det inte lika obehagligt att inte kunna andas ordentligt. Man vet vad det sitter i. Världens starkaste, vi fortsätter. Väntan håller på ta kål på oss och varenda dag är en kamp mot allt det där svarta som sakta men säkert börjar äta upp den där ytan du har kvar. Bit för bit.

 

Nästa besked kommer. Det finns inget vi kan göra. Det finns inget botemedel. Vi har försökt med allt, det går inte. Vi är så ledsna.

Det där svarta fullständigt dränker dig. Du kan inte andas och du vet knappt vart du ska vända dig. Men det är inte du som precis fått reda på att ditt liv snart ska avslutas, det är en person du älskar mer än någonting annat och som du vägrar låta det här hända för. Du kavlar upp armarna igen, du skiter fullständigt i vad någon läkare säger för det behöver inte alls vara så. Bara för att några läkare i Sverige säger det betyder det inte att det är så över hela världen. Den där avgrunden får vänta, vi ska inte dit. Vi ska inte dit. Vi fortsätter, ge inte upp. Det finns något, vi letar vidare. Vi kämpar, du kämpar, alla kämpar. Ingen kämpar som du och ingen har någonsin kämpat som dig tidigare, det här gäller för alla andra men det gäller inte för oss. Inte för dig, det finns ingen någonsin som kämpat mot cancer såsom du har gjort. Ingen.

Alla letar, alla fortsätter kämpa på. Livet tar inte slut här, livet ska inte ta slut här.

 

När man pratar om sorg så säger man att man går igenom olika faser. Under hela Julias sjukdomstid befann jag mig i chockfasen och reaktionsfasen. Hela tiden. När du började närma dig en annan fas så kom ett besked som slängde tillbaka dig till chockfasen och så höll det på. Varenda gång vi fick något form av hopp så kom nästa besked och slog oss mot marken igen. Det började om, vi började om. Julia började aldrig om, hon fortsatte bara. Älskade jag henne inte nog innan så går det inte med ord förklara hur mycket jag älskade hennes sätt att kämpa, hur stolt jag var över henne på alla sätt och vis. Vi pratade alltid om att vi skulle göra stordåd någon dag och det här var bara en väg genom det.

Men så kom den där dagen. Den dagen då allt det svarta vann och tog över totalt. Hela dagen var ett enda stort svart moln och jag såg ingenting med livet längre. Det fanns inte längre någon mening till någonting alls. Det spelade ingen roll, Julia fanns inte kvar längre och mitt liv var så långt ifrån komplett man bara kunde bli. Med Julia dog en så otroligt stor bit av mig själv och jag visste inte vem jag var. Vem är man utan en person som funnits vid ens sida i 22 år? Vem blir man utan dem?

 

Det här svarta tog över och jag lät det ha greppet om mig. Jag umgicks bara med Amanda, Stina och Adéle och när vi gick runt berget den där dagen och kläckte idén om Juliaresan så gjorde jag det igen. Jag tryckte bort att det där svarta och laddade om. Det här är fan inte slutet för kampen mot cancern, snarare än ännu större början. Med det hatet jag känner mot denna sjukdom går det inte att göra annat än att skapa ett enormt driv. En sådan kraft för att vara med i kampen igen. Kampen som ska vara så länge jag lever till den dagen det där botemedlet finns. Det måste vara nära nu, det bara måste vara det.

 

Men det här svarta har ständigt legat där och bara väntat på att man ska trilla ner. Vissa dagar lyckas den, den tar en totalt. Då får man bara vara där och vänta på att hitta styrkan att ta sig upp igen. Ibland finner man den fort, ibland tar det längre tid.

 

Jag var ute och reste nyligen men var tvungen att avsluta min resa tidigare än planerat. Det här mörka gjorde sig påmint igen, det har det gjort länge nu. Jag har sprungit i cirklar länge för att försöka hålla mig ifrån det, hittat någon form av balans för att slippa trilla ner. När jag låg där på sjukhuset så långt bort från hemma trillade jag ner och jag förstod att jag kan inte fly från det här längre.
Jag måste ta tag i det här mörka nu så det kan bli mindre. Det kommer alltid att finnas i mitt liv, det kommer finnas dagar då det har hela mig. Jag måste våga möta det nu, jag måste våga veta vad det är som finns där. Allt det som jag tryckt åt sidan i så många år, allt det jag vägrade ta in under tiden Julia var sjuk. Alla bilder jag har i huvudet från alla besök. Allt, det finns så mycket.
Ilskan. Den där ilskan som under så många år hjälpt mig och drivit mig framåt. Som jag kunnat omvandla till någonting annat men som ibland bara gör sig påmind igen.

 

Sorg är något man kan prata om i evigheter. Jag kan skriva om det hur länge som helst, försöka få människor att förstå. Men det spelar ingen roll hur mycket man försöker läsa sig till när det handlar om sorg, du kommer aldrig kunna förstå om du inte varit där. Försök inte förstå och jämför inte sorger med varandra.

Det mest provocerande för mig under sorgen är när den ständigt ska jämföras. Min sorg efter Julia ska jämföras med någons farmor, farfar, mormor eller morfar. Nej, nej, nej och åter nej. Jämför förlusten efter din farmor med min förlust efter min farmor.

Det går inte att jämföra sorgen efter en ung människa med en sorg efter farmor eller farfar för de hann bli just de- gammal. De hann uppleva. De hann få barn, barnbarn och se dem växa upp. De hann med livet.
Julia och alla andra barn och unga som dör i cancer eller i olyckor eller vad det än nu må vara fick aldrig chansen att uppleva livet. Det hade bara börjat.

2 Comments

  1. Fina Beatrice. Jag tänker på dig varje dag, jag tänker på er alla och Julia varje dag. Det finns ingenting jag önskar mig mer i hela världen än att allt detta bara är en hemsk dröm.

    Jag blev så ledsen när jag såg att du blivit sjuk och var tvungen att åka hem, för jag vet att du såg mycket fram emot det. Men jag vet att det finns mycket sorg i ditt hjärta, i hela dig, och det är inte konstigt du reagerar på det när du råkar koppla av en stund. Jag hoppas du mår bättre nu, och att du får vara fri från sorg och hemskheter ett bra tag framöver för att orka bearbeta allt. Styrke kramar

  2. Vad fint skrivet! Jag kan inte annat än att hålla med Therese… Livet är så oerhört orättvist och det ligger säkert någonting i det Therese säger, att med all den sorg du bär på reagerar kroppen säkerligen när den får koppla av. Hoppas du återhämtar dig och att ni kan göra ett nytt äventyr så småningom.

    Tänker på Julia och er så ofta… Ni är så starka och fantastiska människor!
    Kramar i masssor och krya på dig Beatrice.

Kommentera

Required fields are marked *.